- Project Runeberg -  Nordisk revy för litteratur och konst, politik och sociala ämnen / Årg. 2. 1896 /
89

(1895-1899) With: Erik Thyselius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vildhafre, prosabitar af Albert Eriksson - Veta och vilja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

89

Veta och vilja

Törstande efter vishet kom jag efter årslånga
vandringar nt i Ginungagap, där Mimers källa rinner.

— Låt mig dricka mig otörstig, sade jag till vaktaren,
och du skall få ett af mina ögon, hvilket du behagar välja.
Eller bägge.

— Hvad skall jag med dina ögon, sade jätten. Git
mig din vilja i pant, och du skall få hvad du önskar.

Glad att få behålla mina ögon lossade jag fjädern i
min själs urverk och räckte honom den. Då hakade han
en skål från sitt bälte, fyllde den ur källan och gaf mig
att tömma den isande drycken.

När jag tömt den till sista droppen, sade han:

— Dina ögon må du behålla att betrakta tingen med.

Visheten som du får ur min källa skall göra dig så [-klarögd,-] {+klar-
ögd,+} att du kan inse huru tomt och värdelöst allting är.

Men din vilja målste jag hafva, på det att du icke, när du
blifvit så klok, må ega kraft att befria dig från det lif i
elände, hvartill du då skall se dig född.

Han vände sig från mig och kastade den lilla
stålspiralen ned i källans gåtfulla djup, och jag såg den sjunka,
utan att det flög så mycket som en dallring öfver vattnets yta.

Lik en sömngångare grep jag min vandringsstaf och
gick tillbaka in i världen. Allt låg genomskinligt för mig,
och jag såg det alltsammans stämpladt med intighetens
stämpel: “Det tjenar ingenting till att jag är till, men
jag är till, därför att jag är till.“

Då greps jag af leda vid alltesom är. Mekaniskt
trefvade jag efter knifven i min ficka. Men i det samma
kände jag mina fingrar stelna och jag kunde icke.

Tusen gånger har jag tagit efter knifven sedan dess,
och tusen gånger har min hand , stannat pa halfva vägen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 20:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1896/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free