Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vildhafre, prosabitar af Albert Eriksson - Om våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•88
Hejsan och hoppsan! Då skära vi oss pilpipor och- blåsa
revelj för våren, så godt det går med en god vilja och ett
svagt bröst. Och när vi dansat och blåst oss trötta, sätta
vi oss i ring i gräset och smussla sko eller gömma ringen.
Och när vi tröttnat äfven på det, gå vi bort och plocka
blommor och blad och bära fram till flickorna, och så få
de binda kransar åt sig och oss. Men kring min hatt skola
de få vira endast röda gökblommor och i mitt, knapphål
skola de’ endast få sätta en frisk bladknopp, grön som ett
ny fö dt hopp.
Medan jag tänkte så, sjönk solen. När jag nu såg ut
öfver det, som jag ville skulle vara blad och blommor i
morgon, såg jag gråa marker och en grå himmel, mot
hvilken gråa träd höllo upp sina nakna grenar, som skälfde
för kvällens kulna vind. På dessa marker skulle ingen lek
lekas än på länge, och veckor skulle gå innan den ti a, skog
blef klädd.
Jag fällde ned rullgardinen, så att den begynnande
skymningen blef fullständig i rummet, och så satte jag
mig i min gungstol med armarna under hufvudet, och så
vände jag ögonlivitan ut, så att jag kunde se rätt upp i
min hjärna och betrakta mitt hjärta liksom i en
reflexionsspegel.
Där inne har det också en gång varit fattigt och grått,
men den gången är icke mer. Nn lyser där en
rödstrålande sol på en fruktträdgård i blom och under ett rödt
och hvitt blommande äppelträd ser jag den fagraste syn
jag sett, där sitter våren själf och sömmar på ett litet
lintyg. Med flitiga små fingrar tar hon stygnen tätt så tätt,
och hon böjer sig öfver sitt arbete, som om hon ville
dölja det för någon, och rodnaden kommer och går på
hennes fina kinder. Och ögonen le och läpparna le, som
man ler riktigt i glädje, när man är riktigt nöjd med världen
och med sig själf, eller när man drömmer om
väntande lycka,
O min vår, som jag diktat i vinter, medan drifvorna
växte där ute och frosten gick i blom på mina
fönsterrutor! O min vackra, min soliga, min drömmande, min roliga
vår! Vid dig värmer jag min tanke när han hotar
förfrysa, till dig vänder jag mitt öga när mörkret lägger sin
flädermusvinge mellan solen och mig, hos dig blir mitt
tunga hufvud fritt och lätt. Hvarje gång jag finner ett
korn, bär jag det till dig, att din vårliga värme må väcka
det till lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
