Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
log
första stund af den wårfriska, välljudande stämman och
främst af den glöd, den intensitet i föredraget, som sedan
blifvit sångerskans förnämsta vapen, det livarmed hon
segrat i alla drabbningar. Den lilla nätta gestalten och de
stora lycksotrålande ögonen, det lifliga spelet — allt bidrog
till aftonens seger. “Lilla Grabows“ lycka blef allmänna
samtalsämnet och fördunklades ej ens af Louise Michaelis
herrliga sång i den efterföljande Stradella, där man
den aftonen hörde Ambrosi i titelrolen och såg Uddman
som Malvolio.
Tidningarne dagen derpå vore ytterst nådiga och
profeterade en lysande framtid, ja St. Dagblad — den tiden
annars nästan uteslutande egnande sina C. L.-ömma toner
åt Knut Almlöf med fru — tyckte redan i december sedan
vid Beethovenfesten att löftena vid debuten infriats. Då
uppträdde emellertid den unga sångfogeln på —
Dramatiska teatern i en dramatisk rol, der hon blott hade att
sjunga en Beethovensång. Hennes spel fick här stort
beröm och hennes utseende också. Hvad Nürnbergerdockan
beträffar, så gafs den fortfarande, än med Kärleksdrycken,
än med Regementets dotter ellèr “God natt granne“ till
för-pjes ■— men alltid med “mdl Harling“ i de kvinliga
huf-vu dpartierna, en sångerska, som sökte ersätta Mina Gelhaar
inom opera-comique och nu var rädd att sjelf i förtid —
bli ersatt. Man började nämligen tro, att det var inom
denna stilart som den unga sångerskan skulle utveckla sina
skimrande gåfvor, och gladdes deråt, ty med all aktning
för nyssnämnda nitiska “m:ll H.“, man saknade ännu
Gelhaar (och fick dermed fortsätta till 1872, Olefine Moes
debut som Martha).
Men så gafs Trollflöjten och fru Sfenhammar hade der
— alltid generös liksom senare mot Moe i Martha —
lem-nat sin rol åt Mathilda Grabow, hvars Pamina blef dennas
andra triumf — men i den seriösa stilen. Särdeles arian
och trion gåfvos med sådan innerlig känsla och
verklig-passion, att partiet i långa tider blef ett a t hennes bästa,
oaktadt hon annars ej var speciel Mozartartist.
Och så var “lilla Grabow “ snart stor.
Operettsäsongen började ganska förfärligt med Södra
Teaterns “Stora Mogol“, en af Anna Petterssons
tillhörigheter, som det tycks vara farligt röra vid. En liten f. d.
balettelev Lindzén sökte der ersätta den frejdade
operettgudinnan och misslyckades. En prestation, nästan för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
