Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Replik, af Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
bok är en exponent, är en så dålig “affär“, just därför är
det som vid dylika förlagsanbud förläggarens skyldigheter
gent emot den litteratur, i hvilkens tjänst han arbetar,
inträda så mycket mera fordrande. — Att upptäcka nya
talanger, att rata det som icke duger, att ansa och vårda
om de spirande löftena och söka bereda dem den framgång
de förtjäna — här har nämligen förläggaren sitt stora
ansvar. Att förkasta ett manuskript, därför att de i detsamma
uttalade åsikterna eller tendenserna icke stämma öfverens
med förläggarens privata mening, är icke denne värdigt,
om han vill anses vuxen sitt yrkes höga uppgift.
Förläggaren har det stora ansvaret på sig, att icke med hans
förskyllan någon talang går förlorad för litteraturen,
författaren må sedan själf ansvara för sin boks innehåll liksom
han får njuta äran af den, om den röner framgång.
Det förefaller mig därför lika oresonligt som djärft af
herr Molander att, på samma gång han erkänner, att herr
Söderberg skrifvit denna bok “bona fide“, vilja insinuera,
att förläggaren genom samma boks offentliggörande öppet
ockrat på osedligheten. De författarenamn, som allt sedan
många tiotal af år tillbaka och ända till denna dag lysa i
min firmas förlagskatalog — snart sagdt allt det bästa vår
nyare litteratur äger — gifva mig, synes det mig, rätt
att tillbakavisa herr Molanders ordande om förläggarens
värdighet, etc.
Till slut blott några ord om förläggares
“otillräkne-lighet“. — “Att våra förläggare sakna litterärt omdöme,
beklagas ju af dem, som sådant begära“, säger herr
Molander i en ton, som om dessa ord skulle innebära en
alldeles själfklar och omotsäglig sanning. För egen del vill
jag gärna erkänna, att jag visst ej anser mig ofelbar och
ofta nog kan misstaga mig, i synnerhet då det gäller att
bedöma förstlingsarbeten. Men säg mig, bäste herr
Molander, till hvilkens omdöme bör en stackars förläggare
hålla sig, om han ej får lita på sitt eget? ■ Till exempel i
ett fall som det nu omdebatterade: Skall han tro på Er,
som förkastar arbetet såsom okyskt och dåligt, eller skall
han lyssna mer till de kritici, som (se t. ex. E. Gråstens
anmälan i Nya Pressen, Oscar Levertins i Ord och Bild
och Laura Marholms i Frankfurter Zeitung m. fl.)
knappast äga tillräckligt vackra ord för dess beröm? Jag ber
om ett råd!
Stockholm den 15 februari 1896.
Karl Otto Bonnier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
