Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vår littetära höstmarknad inför utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och i lokala kretsar har man också skyndat sig att beteckna den
som sådan. Men den är hvarken moralisk eller omoralisk, utan
blott en modern kulturbild med en dof, oroande klang från djupet
— liksom klangen från den förankrade klocka, som hafvet oroligt
kastar fram och åter, och som för sjöfarande betecknar ett farligt
ställe.»
»Men med en helt annan styrka och tydlighet, som ett enda
oafbrutet ångestrop ur djupet verkar Geijerstams »Medusas hufvud».
Det är icke en bok, som man läser, det är ett lif,
som man lefver med, och mer än det — det är ens eget lif,
som man genomlefver på nytt, då~ man vänder bladen i denna
bok. Och det är icke blott mitt eller ditt lif, som tillfälligtvis liknar
detta, utan hvarje person, som icke är någon stock, skall i den
boken återfinna något af det, som med hemliga styng har sårat
hans bästa känslor som barn och som man. Det är sällan en
så personlig bok blir skrifven. — — — Och just från Geijerstam
hade man minst väntat en sådan bok. Som en nykter, själfsäker,
välbärgad liten karl började han och alla hans böcker hade dittills
till utgångspunkt haft det allra trivialaste sunda människoförstånd.
Han betonade alltjämt allvarligt och sakligt den absoluta själfklarheten
af det själfklara, hvad som därutöfver var, kunde en förnuftig
människa alls icke befatta sig med.
Och nu? Jag har flera gånger måst lägga ifrån mig boken, . . .
emedan jag ville bevara min nattro, . . . emedan jag icke hade mod
att läsa längre. Den höll mig då åter fast, som en människa i
nöd hade gripit min hand och med den klang i rösten, som man
icke kan glömma, till mig utsagt sin ’längst in gömda ångest,
den ångest som ligger djupast hos oss alla, och med den
hjälp-begärande blicken hos ett pinadt" djur. Och jag kunde icke hjälpa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
