Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Från Stockholms teatrar
(dec. 1895—mars 1896.)
Uti sin utomordentligt intressanta karakteristik af
Eleonora Duse framkastar Laura Marholm spörsmålet, hvad
det är kvinnan söker på scenen, och besvarar det själf så:
sensationer; kvinnan söker på scenen sensationer, drifven
af det för en produktiv natur outhärdliga i det verkliga
lifvets monotonhet. Jag har ofrivilligt kommit att särskildt
tänka på detta uttryck: sensationer, då jag i minnet
genomgått teaterföreställningarna här i hufvudstaden sedan jag
senast skref om dem och därvid i alla afseenden först och
djupast erinrat mig Duse-representationerna på operan strax
före jul. Det skulle kunna synas, som om hvad också vi
män mången gång tro oss kunna hämta icke på scenen —
därom vill jag nu icke yttra mig — men väl från scenen
är just sensationer som afbrott uti det verkliga lifvets
enformighet. Under för handen varande förhållanden erhålla
vi dock ganska sällan den vinst af teaterbesöken vi tänkt
oss, enär de sensationer, som sålunda förvärfvas, äro uti
hög grad monotona, de också, om än af ett något annat
slags enformighet, än det verkliga lifvet. Men dessa
Duse-aftnar representera en så oförliknelig och stor skatt af
sensationer, intryck och minnen, de dyrbaraste, finaste,
djupaste, innerligaste, mest nyanserade, vi som teaterbesökare
på många, många år kunnat här förvärfvat. Att så här
sent och då så mycket både sant och fint är skrifvet om’
Eleonora Duses konstnärsskap söka analysera eller i flera
eller färre detaljer karakterisera detsamma, vore föga värdt.
Jag känner ock en viss obenägenhet därför. Just i fråga
om de stämningar och intryck, man personligen mest känner
och skattar, är man mest rädd för att den finaste bouquetn
skall förflyktigas och de bli grofva, fattiga, osammansatta,
färglösa, om man söker öfverföra dem från känslans och
minnets värld till de skrifna ordens torra förståndsmässiga
beskrifvande eller nyansfattiga entusiasm.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
