Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svunnen lycka, af Anna Törnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
luften blef mig för tryckande, det var som betog den
mig andedräkten, och jag välsignade regnet, som började
falla; jag var nästan glad öfver att vi intet paraply hade,
ty hvarje droppe, som föll på mitt upphettade ansikte,
svalkade så skönt.
Jag mins den kvällen alldeles särskildt, ty det fans
något i ditt sätt, som jag ej märkt så framträdande
förr, något varmt, innerligt, jag skulle vilja säga
kvin-ligt blidt, och jag upptäckte ett par mjuka linier vid
munnen, som jag ej sett förut, och som jag nu förälskade
mig uti.
Och det kom ett nytt element in i vår kärlek den
dagen, det kände jag; förut hade den varit kamratligt
fri, nu blef nyansen i den röda kärleksfärgen djupare, den
var ej längre gladt röd, den mörknade i svart: kärlekens
oro och vånda föddes.
Den natten sof jag ej mycket, ty fastän trött af
dagens och kvällens olika sensationer, nändes jag det ej,
utan låg och blickade ut i mörkret med vidöppna ögon
och drömde vaken. Som en fjäril flög minnet från den
ena ljufva blomman till den andra: jag njöt blicken från
ditt öga, leendet kring dina läppar, tryckningen af din
hand, din rösts melodiska tonfall, dina tankars klarhet,
ditt förstånds skärpa, din fantasis rikedom, dina rörelsers
behag, ditt manliga beskydd under folkträngseln vid
stationen,
Hvad är det för en förunderlig trollspegel, som
kärleken har till sitt förfogande, som alltid förskönar
föremålet, mången gång till oigenkänlighet — — —
Härligt är det emellertid, att det fins något i vår
nyktra värld, som kan gjuta ett förklaradt skimmer kring
en person, åtminstone så länge man älskar honom.
För allt hvad man lider, när illusionen försvinner,
helgdagskläderna falla bort, har jag ändå ej råd att hata
denna underbara lifsyttring, ty jag vet egentligen ej mer
än två saker, som utgöra lifvets verkliga poesi:
ungdomen och kärleken, ungdomen svinner ju, innan man
hinner rätt fatta och njuta den; fins så kärleken kvar såsom
det enda antagliga surrogatet.
Troligtvis kommer jag ej att afsända detta bref,
utan lägga det sakta ner att gulna bland andra bref i
min portfölj; — det har ju endast kommit till för att
lindra minnet af utstånden smärta, som visade sitt
förvridna ansikte i dimman denna efter års dag, då de sista
bladen falla trötta från träden.
Ty hvad skulle det nytta, att du finge det — — —
det, som är svunnet är svunnet och lappa i hop kärlek
har ännu aldrig gått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
