Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Miss — — —, af Ellen Idström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
ögon och det’ var för mycket. Förvirrad och gripen af
öfvermodets yrsel går hon vidare och är till sist hos månen.
Men denne åldrige herre, vis af sina nattliga vandringar
kring jorden, hvilka blottat för honom mörksens gärningar
och gifvit honom inblickar i människohjärtan sedan de
aflagt dagens sällskapsdräkt, månen, mumlar: “Vilsna
människobarn, vet du icke att våra skatter ej passa den lilla
jorden därnere. “
Vandrerskan ser ett 0 ögonblick bekymrad ut, men så
klarnar hennes uppsyn. “Ah, jag tager väl också med mig
litet dimma ifrån era präktiga moln häruppe och insveper
dét hela i, så blir det nog bra. Detta är dessutom högsta
modet därnere nu.“
Så skrifves Missbrukad Kvinnokraft och mellan hvart
blad, som blir färdigt, lägges för yttermera visso ett
kristi-korsblomster och en styfmorsblomma, ty det är jordens
döttrar, den boken tillägnas. Och jordens döttrar taga med
tacksamhet emot gåfvan, bländas först af den kosmiska
prakten däri, tilltalas vemodsfullt af blommorna och bjuda
sedan till att förstå. Då blir det oro i lägret — jubel,
harm, blickar som skymmas af tårar, blickar som spraka
gnistor af triumf. Man hör ett belåtet mummel af:
“Trummar man hem oss? Gudskelof, få vi nu ändtligen sitta
hemma i fred med våra virkningar och små trefliga
kafferep. Ska vi inte mera tvingas “over evne“ ute i lifvet?
Skönt! — Men hvad är det för gny där borta? Jaså, de
svarta fåren ibland vår hvitulliga skara ... ja, de kunna
aldrig undvikas. Men det är att hoppas att äktenskapet,
som är en sådan präktig kemisk reningsanstalt, snart skall
tvätta också dem hvita. “
Och detta kvitter mötes af en rullande tonvåg, som ju
närmare den kommer afskiljer stämmor af harm, af smärta,
af kväfda snyftningar, af lugna varningar och —
home-riska skratt: “Hem . . . äktenskap . . . moderskap . . . ofödda
väsen! Vill man håna oss, arma hemlösa varelser? Skola
vi knuffas med hvar andra i andras hem? Det kunna endast
änglar stå ut med och vi äro inga sådana, utan människor,
och denna, vår förstfödslorätt’ sälja vi icke för en tallrik
himlavälling med några äktenskapsklimpar, som endast räcka
till åt några få utvalda bland oss. Jaså vi andra, som bli
utan, få utveckla oss enligt våra väsensegendomligheter.
Men våra väsensegendomligheter utspringa ju alla ifrån en
enda rot: moderligheten, och vi duga till rakt ingenting
annat. Lös oss den. gåtan: utveckla oss i hvilken
riktning-vår håg kallar, men saknande förutsättningar för andra än
en, hemmets, och äfven i den öfverträffade af mannen. Bah!
detta är ju nonsens!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
