Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 10
tier som Margareta i »Faust», Valentine m. fl. ej skall ega
någon antaglig representant; fru Östbergs Margareta af Valois
har nämligen alltid varit något i sitt slag makalöst, som lika
mycket öfverträffade hennes Valentine som den stod öfver
fröken Petrinis drottning Margot; om än den senare i
apparitionens och stämmans ungdomliga fägring har företrädet, hade,
ännu åtminstone, i detta parti hennes koloratur ej den absoluta
jämnhet och perlande elegans som fru Östberg, hvartill kom
bristen på värdighet i uppträdandet och felande nyansering i
spelet.
En stötande ovana, som fkn Petrini, förmodligen numera
ensam vid vår Opera, tager sig, är att vid en applåd inför
öppen ridå göra småleende^ nigningar för publiken midt
under handlingens gång.
Bland öfriga repriser må såsom intressantast nämnas den
af Glucks »Ifigenia i Aulis», som här ej gifvits på 18 år. Den
rörande vackra musiken gjorde nu som alltid lifligt intryck
och kommer åhöraren att öfverse med librettons brister och
onaturligheter, och det så mycket häldre, som utförandet var
på de flesta händer mycket godt. Priset må vid denna repris
delas lika mellan fru Linden (Klytemnestra) och herr Lundqvist
(Agamemnon). Klytemnestras parti är skrifvet för sopran och
torde därför vara något transponeradt för fru L., särskildt i
den stora scenen i 3;dje akten. Fru Linden, som med så stort
mästerskap tolkat Glucks »Orfevs», kan lägga ännu en lager
till de redan förvärfvade. Strålande vacker i den grekiska
dräkten, som hon uppbär med en drottnings värdighet, ger
fru L. en den sannaste och harmoniskt mest fulländade bild
af den stolta drottningen och olyckliga modern; operans
glansnummer blef den med gripande värma och härligt välljud i
stämman framförda bönen till Akilles i 2:dra akten. Herr
Lundqvist öfverträffade sig själf i Agamemnons fordrande parti;
aldrig förr ha vi sett och hört honom utföra hvarken denna
roll eller någon annan så förträffligt som vid denna sista
repris; nu var det ej längre den praktfulla stämman, som man
mest beundrade, det var det varma, rikt nyanserade
föredraget; äfven åt den dramatiska och mimiska delen af det svåra
partiet hade hr L denna gång egnat mycket arbete och med
lyckligt resultat.
Som Ifigenia debuterade fröken Thulin, elev af Signe
Hebbe och Isidor Dannström, och bekräftade till fullo de
förhoppningar, hon väckt vid sina föregående debuter (som
Sie-bel i Gounods »Faust» och som Nedda i »Pajazzo». Fröken
Thulin har en frisk, klingande och behaglig, snarare än stark,
stämma, redan ganska jämt och omsorgsfullt utbildad, ansätter
tonen rent och obesväradt, har ganska mycken värma i
föredraget och visar prof på en diktion, som står öfver allt beröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
