Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
ratur, kan man ej annat än beklaga, att hr Ödmann ej kunnat
vid denna repris återtaga sin gamla roll.
Som Bartholo var hr Brag mycket till sin fördel och af
Bazils lilla parti gjorde hr Johanson ett litet mästerstycke.
För att gifva hr Morello tillfälle att uppträda i andra
partier än de i »Pajazzo», »Cavalleria» och »Carmen»,
återupptogs vid jultiden Verdis »Otello», och ansåg man sig för
detta ändamål böra engagera som gäst fröken Ek, hvilken
sjöng Desdemona en gång vid en d’Andrade-representation.
Att detta försök skulle misslyckas, var att vänta, då iu
fröken Ek för längesedan af goda skäl lemnat scenen. Hr
Morello hade däremot som Otello ett dramatiskt mycket tacksamt
parti; apparitionen var präktig och i högsta grad illusorisk; i
aktion liksom i mimik utvecklade hr M. hela sin betydande
talang i synnerhet vid tolkningen af Mohrens rasande
svartsjuka. Musikaliskt var prestationen ej lika lyckad på grund
af den ledsamma gutturala tonbildningen, som omöjliggör ett
njutbart utförande af de lyriska delarna af partiet; så var hr
M. i i:sta aktens vackra kärleksduett lika litet till sin fördel
som hans moitié. De vilda utbrotten af raseri och svartsjuka
inverkade stundom väl menligt på sången, hvilken ofta
öfver-gick till ursinniga och oartikulerade skrik.
Herr Morello har ytterligare uppträdt ett par gånger som
Raoul i »Hugenotterna» med, såsom vi förespått, föga
framgång. Lika förträfflig som hr M. är i roller sådana som
pa-jazzon, f. d. soldaten Toriddo i »Cavalleria», korpralen José
i »Carmen» och Mohren Otello, lika illa på sin plats är den
italienske »Cavalieren» som fransk riddersman, en roll, där
hans starkt realistiska, spel icke har tillfälle göra sig tillbörligt
gällande och där hans något tunga plastik, hans röstresurser
och framför allt sångkonst och tonbildning äro alltför
stötande. I det. lägre registret ansättes tonen ofta tjockt och
grö-tigt, och om god smak vittna icke de med oerhörd kraft
ansatta och i oändlighet uthållna långt ifrån vackra höjdtonerna.
Reprisen af »Hugenotterna» var emellertid af andra skäl
intressant. Fru Östbeig hade öfvergått från drottning Margot
till Valentine och i hennes ställe hade inträdt fkn Petrini.
Oaktadt de yttre betingelser, som göra fru Ö. mindre
lämplig för partiet, var dock fru Ö. den bästa Valentine vi i
Stockholm sett och hört på senare år — medgifvas må dock, att
hennes närmaste företräderskor, fröknar Oselio och Labia, icke
voro farliga medtäflare hvarken i spelet eller, åtminstone hvad
den senare angår, i sången. Tekniskt sedt var hennes sång
öfver allt beröm och äfven i fråga om frasering och
expres-sion fanns här mycket litet att anmärka. Däremot gaf hvarken
apparition eller spel någon illusion.
Det är verkligen att beklaga, att Operan för sådana
par
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
