Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
delning af scenen (å la Gioconda) har dock den olägenheten
med sig att den öppna platsen framför katedralen blir till den
grad knapp, att folkhopen och munkkören stå rent af
hoppackade och processionen tar sig alls ingenting ut.
Operans afslutning,. då Maria (på god tro eller i fromt
bedrägeri) förklarar för det uppretade folket, att »doktorn icke
är någon trollkarl», och till slut får den efter sina
Blockbergs-excesser och sitt fall till marken under hexridten grundigt
stukade med sig till kyrkan, gör nog ej det intryck, som den
var ämnad att ge, särdeles som den musikaliska inspirationen
här tryter och till på köpet Marias representant hvarken
vis-å-vis folket eller doktorn intar den dominerande ställning, som
textförfattaren och kompositören menat.
Rollbesättningen är, på detta undantag när, mycket lyckad.
Hr Ödmann är i första akten alldeles förträfflig, sjunger väl
och ger en god karaktär af Albertus både i spel och
maskering; att han ej förmådde göra något af 2:dra akten, var ej
hans fel. Utmärkta hvar i sitt slag voro fru Linden och
fröken Frödin som Rebecka och Teresia, En makalös typ, på
en gång vildt lidelsefull och ytterst graciös, gjorde fru Linden
af den ursinnigt njutningslystna vackra borgarfrun i sin
diaboliska dräkt och sjöng sina kupletter mästerligt.
Hr Söderman såsom Albertus’ lärjunge och vän Kobus
var också på sin plats. Fröken Sparrman däremot som Maria
lyckades icke gifva någon illusion eller väcka något intresse;
tonens renhet är, särskildt i bönen, långt ifrån oklanderlig,
och den i sig tråkiga rollen blir i hennes strupe och händer
icke roligare. At roller af detta slag skulle sannolikt fröken
Thulin lyckas ge mera färg och uttryck. Möjligen vore det
skäl att försöka.
Med sin »Hexfällan», särskildt dess första akt, har hr
Hallén skapat ett mycket godt arbete, som af publiken
mottagits med lifligt erkännande.
Som förpjes till »Hexfällan» gafs en liten täck,
rococo-artad herdeidyll af Gluck, »Les moeurs champétres», här kallad
»Vårdrottningen» efter den tyska titeln »Die MaienkÖnigen»,
ett tillfällighetsstycke, bestäldt för Wienerhofvet på 1750-talet.
Melodierna äro enkla, täcka och intagande, åtskilliga
påtagligen af samma ursprung som några af de från franska
chan-soner hämtade Bellmansmelodierna.
Fru Linden som den lycklige älskaren, herden Philint, var
fullt i stil med styckets intentioner, var mycket vacker att se
på och sjöng förtjusande sina klagande strofer.
Som en ung herdinna, allas förtrogna, var fröken Frödin
väl på sin plats, så var ock som den litet råa förpaktaren
Richards hr Johanson, hvilken är en bland de få af Operans
manliga sujetter, som kan ge karaktär åt en roll. Rent
miss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
