Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Två finska premierer (A. Slotte, Halfdan skald; G. v. Numers, Pastor Jussilainen), af Arth. Sjöholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
får en misstanke att en smula kärlek till Lilly är den indirekta
orsaken till detta återfall. Men detta bestrider han på det
bestämdaste.
Emellertid ha Elias’ gamla vänner icke kunnat förklara hans
affall från sina förra åsikter på annat sätt än genom trolleri,
hvar-för de församla sig hemma hos honom för att läsa den leda
trollkvinnan, hoc est länsmanskan och all den styggelse hon fört med
sig, ut genom kakelugnsröret. Detta förargar svärsonen ända
därhän att han, icke allenast låter de granöa möblerna och
draperi-ema bli kvar, utan till på köpet slutar pjesen med det
förbluffande och stick i stäf mot hela hans åskådningssätt gående
påståendet att kvinnorna äro änglar.
Detta är innehållet i pjesen. Och som häraf synes är det
i det stora hela icke någon uppränning till ett lustspel. Det
gamlas kamp och undergång i striden mot det nya är icke något
egentligt lustspelsmotiv, lika litet som den trofasta om också
omedvetna kärleken till Lilly. Men i st. f. att af detta ämne göra ett
skådespel eller en komedi, har förf, genom att införa några för
* handlingen onödiga personer skapat en fars, som på sina ställen
nästan får släkttycke af en cirkuspantomim och låtit bullret af
upptågen öfverrösta alla veka ackord på själens finaste strängar.
Och i spetsen för alla dessa lössläppta farsupptåg står —
länsmanskan. Den beskedliga länsmanskan, som i » Bakom Kuopio»
hyste en så gränslös beundran för pastorns lärdom, har urartat
till en tyrannisk megära. Hon formligen slåss hela stycket igenom,
slåss med händer och kvastskaft. Och det märkvärdigaste är, att
hon, strängt taget, alls icke hör till pjesen. Såsom af min resumé
synes, har hon ingenting annat att göra än att hämta Evelinas
utstyrsel. Och den kunde väl lika gärna ha kommit per post eller
järnväg. Och den örfil hon ger sin svärson är helt enkelt en
teatereffekt. Ty det är icke för Örfilens skull han finner sig i
moderniseringen af sitt hem, utan för att kunna imponera på Lilly.
En teatereffekt, som icke häller intar något rum i handlingens
logiska utveckling, är den stora utläsningen af svärmodern. Ingen
förnuftig människa kan väl tro på att några fanatikers idiotiska
försök att drifva ut gumman genom skorstenen skall kunna utöfva
en så kraftig värkan på Jussilainen, att han med ens kastar bort
sina gamla ideal. Och än mindre kan väl scenen i fråga så tötalt
leda hela hans åskådningssätt in på andra banor och med ens
förändra honom ända därhän, att han känner sig manad att förklara
kvinnorna vara änglar.
Pjesen lider för öfrigt af en mängd tekniska fel och brister,
hvilka äro oförlåtliga hos en författare som skrifvit »Elinan surma»
och »Bakom Kuopio». Så t. ex. är nästan hela expositionen
gifven i en lång monolog, som, med små afbrott, varar under en
stor del af första akten. Vidare förekomma en mängd repliker,
som sägas så där »unter uns» åt publiken, alldeles som i studentspexen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
