Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Det vandrande berget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
uppvuxna hatet mot alla regerande, mot ämbetsmännen, hvilka icke
böra lemnas rättighet att snoka i den frie medborgarens
förmögenhetsförhållanden, har låtit hvarje projekt om inkomstskatt från år 48
ända tills Peytrals förslag af 1888 hastigt förolyckas. Molinari har
icke utan skäl hänvisat på att i Frankrike, landet för de hetsigaste
politiska lidelser, inkomstskatten skulle kunna för hänsynslöst
ämbetsmannagodtycke bli det verksammaste medlet till vänners
gynnande och fienders sugning, och hans varningsrop väcker resonans
till och med hos den icke storkapitalistiska medelklassen. För en
tysk, som får bära inkomstskatten i en tämligen grof form, som
icke gör en rättvis skilnad mellan inkomst af fastighet och annan
inkomst, förefaller det nästan komiskt, att just denna skatt skall
anses innebära socialismens seger; men han behöfver endast
föreställa sig sin egen ställning och sina egna känslor, om i dag ett
frisinnadt, i morgon ett agrariskt och i öfvermorgon ett
socialdemokratiskt valmöte finge bestämma öfver taxeringsmakten: då fattar
han det vilda raseriet hos den franska bourgeoisien, som af en
socialistisk ministär hotas med det för kapitalet farligaste vapen.
Det är helt naturligt, att alla egandets organ äro i orolig rörelse,
handelskamrar, entreprenörsyndikat och åkerbrukssällskap, och att
de vanliga skräckbilderna målas på väggen: arbetsgifvarna kunna icke
längre bära skattebördorna och nödgas sluta upp med sina affärer,
handelns omsättning minskas, arbetare och handelsbiträden bli
brödlösa och — det trefalt lysande ljuset, som alltid visar sig vid
slutet af sådana profetior — det betryckta förskräckta kapitalet
utvandrar.
Karl Marx, hvilken är den som starkast upprört vårt
århundrade, har en gång sagt, att det vetenskapliga och det
organisatoriska förarbetet för proletariatets kommande seger skulle ombesörjas
i Tyskland, men att stridssignalen skulle vara en eldgnista från
Frankrike. Oaktadt socialdemokratiens triumfer i Belgien och oaktadt
Barbato och de Felice blifvit afgudade på Sicilien, ser det dock icke
ut, som om den närmaste tiden skulle föra oss in i klasstridernas
vildaste tummel. Mr Bourgeois kommer sannolikt att förbli en
öfvergångsform, som visserligen kan mildra den obarmhertige
kapitalismens mest förstelnade former och förbereda några blygsamma
reformer, men icke skapa en ny ordning för eganderätten. Han
har lidit två svåra nederlag i senaten, hvilka han sannolikt icke
länge kan öfverlefva, ty den franska författningen bestämmer, att
ministrarne äro ansvariga devant les deux Chambres, och för en
storm mot senaten, den enda hämskon på den allmänna
rösträttens branta stig, är icke väderleken i landsorten lämplig. Ett
kabinett, för hvilket i Luxembourg misstroende öppet uttalas, som
i Palais Bourbon endast genom skrämsel kan hålla sig vid lif en
kort tid och af den stora pressen utan uppehåll hånas och
bespottas, kan icke på längden genom någon som hälst konst hålla
sig uppe. Tills vidare försöka de moderata ännu med de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
