Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Politiska grupper och personager, af Kurt. II. Stockholmsbänken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
Men de ha icke häller haft något bankofullmäktigskap eller
statsutskottsledamotskap att riskera, bara sin familjs och
sin egen ekonomiska och sociala ställning.
Efterföljande förteckning öfver remarkabla situationer,
då hr v. Friesen tegat, när han borde ha talat, och åtgärder,
för hvilka han bär det moraliska medansvaret, är visst
icke fullständig, men torde vara karakteristisk nog. Vid
ett annat tillfälle skall den måhända kompletteras.
År 1892 förelåg frågan om fixering af riksdagsmännens
antal och därmed i samband stående begränsning af
städernas representationsrätt. Det var som bekant ett mycket
stort önskemål inom landtmännens led; deras ledare, som
under det dåvarande goda förhållandet med
stadsrepresen-tanterna och af andra skäl ej gärna kunde vara med om
saken, blefve kujonerade af sina partivänner och fingo nöja
sig med att tysta åse händelsernas utveckling och enligt
uppgift rösta däremot. Medan de flesta stadsrepresentanter
energiskt kämpade, teg hr v. Friesen, och man såg icke
det minsta spår af den energi och envishet, hvarmed han
eljest brukar förfäkta sin mening i relativt ovigtiga saker.
Samma år på hösten var han en af hufvudtalame på
det af liberala valmansföreningen med anledning af
regeringens urtima förslag arrangerade stora
oppositions-mötet och vid detta tillfälle, där ingen motsägelse var att
vänta, utsatte han regeringens finansiella planer för en
öfver-lägsen kritik, för hvilken han hyllades linigt af åhörare och
sitt partis tidningar, men på riksdagen teg han alldeles.
Ej hade han väl behöft frukta att bli vederlagd af
motsidans. Snarare var det väl den missmodiga känslan af
nederlagets oundviklighet, som band hans tunga, men en
man i hans framskjutna ställning har ej rätt att låta gripa
sig af modlöshetens demoralisation, utan är skyldig att
försvara sin position till det yttersta.
1893 var han med om statsutskottets i vissa afseenden
ganska egendomliga utlåtande rörande tredje hufvudtiteln
och förhållandet till Norge. 1894 hade han fortfarande
inte ett ord att säga mot attentatet mot städernas
representationsrätt, utan lät sina kamrater kämpa ensamma.
År 1895 var han med om statsutskottets i viss mening
rätt minnesvärda begäran om en fullständig ofördröjlig
revision af unionsförhållandena. En af hans bänkkamrater,
hr Höjer, karakteriserade vid tillfället utskottets utlåtande
som “öfverraskande genom tankarnes djärfhet och nästan
imponerande genom yfverb orenheten i dess uttalade
anspråk “. Utskottet ville, fortsatte denne talare, därigenom
locka riksdagen ut på mer eller mindre farliga och hittills
oförsökta vägar och gjorde å andra sidan själft anspråk på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
