Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Politiska grupper och personager, af Kurt. II. Stockholmsbänken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sohlmans och andras vältalighets öfningar. Men som
moderna arbetarrepresentanter äro de lör länge sedan
oanvändbara. Ej kunna de vara en tolk för de känslor och
åskådningar som röra sig inom de stora klassmedvetna
arbetaremassorna, ej kan man om dem säga att man bakom dem
skymtar uppmarschen af de stora täta fasta
arbetarkolon-nerna. Och det är just anblicken af dessa arbetarkolonner
och deras fanor, hvilken, som fallet var t. ex. vid
Hedin-demonstrationen o’ch 1 maj-demonstrationen i år, med
oemotståndligt imponerande kraft fyller sinnet med allvarliga
känslor.
Det har alltid gått litet egendomligt till vid valet af
de påstådda speciella arbetarrepresentanterna på
Stockholmsbänken, alldeles oberoende af hvilket parti bestämt bänkens
utseende. Det tyckes ha varit alldeles nog, bara personen i
fråga någon gång i sitt lif varit kroppsarbetare. Det har ju
varit en ändlös tid, under hvilken hr Gustaf Ericsson skulle gå
och gälla som arbetarrepresentant; gudarne vete, om han
inte skall det ännu vid sidan af sin uppgift att representera
husegarnes på söder icke ovanliga klass, såsom valparollen
senast formulerades. Men det enda ställe där han lämpar
sig för att representera kroppsarbetet vore ett — anatomiskt
museum. Från riksdagsbänken är han mindre intressant att
höra och se. Om liberala valmansföreningens styrande äro så
ifriga och stolta att ha honom kvar, borde de åtminstone
vidtaga det arrangemanget att sticka honom undan i någon
ailägsen vrå och ålägga honom en obrottslig tystnad. Ej
ens för dem borde det vara något stolt och upplyftande
framtidsperspektiv att nästa period se och hylla honom
som n:r 2 på Stockholmsbänken eller, om hr Hedin faller
igenom i den alltid oberäkneliga tredje kretsen, som bänkens
främste(!) man. Det vore att drifva den redan nu i detta
speciella fall ganska stora parodien på resultaten af sin egen
verksamhet bra långt.
Hr Fjällbäck har icke på långt när lika ofta fått
arbetarrepresentantskylten sig påsmetad; det är en klipsk
man, som icke är rädd att säga ifrån, men obestridligt torde
väl vara, att hans anlag peka afgj ordast åt agitatorskallet,
som numera ieke oväsentligt försummas. Ej särskildt
märkvärdig som riksdagsman är han, i likhet med hr John
Olsson, ypperlig som agitator. Sju riksdagar borde för öfrigt
ha varit mer än nog för att tillfredsställa hans politiska,
ärelystnads berättigade anspråk.
Metallarbetaren hr Johannes Svensson lär mellan
riks-(lagsplena dagligdags utöfva sitt yrke; han är en man
med godt kritiskt hufvud och hvass tunga samt lär ha
förvärf-vat sig så goda bokliga insikter, att de äfven för många.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
