Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteraturbref, af Mary Ekeblad (Laura Marholm-Hansson, Tvenne kvinnoöden; Renan, Caliban; W. Besant, En förmögenhet, anmälda)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jo8
Litteraturbref.
Laura Marholm-Hans son: Tvenne kvinnoöden,
autorise-rad upplaga. Stockholm, Albert Bonnier. 1896.
Ernest Renan: Caliban. Öfvers. af Edvard Alkman.
Stockholm, Wahlström & Widstrand. 1896.
Walter Besant: En förmögenhet. Öfv. Stockholm, P. A.
Norstedt & Söner. 1896.
Fru Laura Marholm är ett skarpt hufvud, det har hennes
kritiska författarskap visat; är hon också en stor litterär
be-gåfning? Att döma af föreliggande arbete — så vidt jag vet
det enda rent skönlitterära hon hittills sändt ut — synes hon
i hög grad vara utrustad med alla de egenskaper, som göra
en mycket bemärkt och mycket diskuterad författarinna.
Såvida hennes ärelystnad icke sträcker sig högre än så, kommer
den med tämligen stor säkerhet att blifva tillfredsstäld och är
det väl också redan nu. Hon skrifver i främsta rummet för
kvinnor: hon har en sällsynt förmåga att gifva deras hemliga
tankar luft. Jag erinrar mig nu, att fru Marholm på ett ställe
kallar ordet damlitteratur »ett nedsättande märke». Det kan
vara en öppen fråga, huruvida det verkligen med rätta
förhåller sig så; men det säkra är, att Två kvinnoöden är
utpräglad damlitteratur, låt vara en mycket morsk sådan. Bägge
novellerna falla inom gränserna för den specielt kvinnliga
realismen: den egna erfarenheten och den direkta iakttagelsen på
andra är med påfallande tydlighet den grund på hvilken
författarinnan bygger. Intet omdiktande berättargeni lägger
något plus till det rent vilkorliga intresse, som speciella fall äro
egnade att väcka. Ingen förstorande och fördjupande fantasi
höjer novellerna till den allmän-mänskliga diktningens nivå.
Men som damlitteratur äro dessa noveller förträffliga, ty
de äro väl skrifna, de strömma öfver af tankar som för större
delen af den kvinliga publiken äro nyttiga och rätt nya, och
de äro framför allt icke sentimentala. Likväl är det skada, att
den första och längsta af dem, »Det osagda», handlar om hyp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
