Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i7
och de olika riksdagsmannatyperna synes vara tämligen
ofullständig och grund. Denna senare anmärkning anföres
dock icke som något egentligt klander, enär förf, antagligen
icke afsett annat än att i dessa afseenden lemna några lätt
skisserade konturteckningar, utan till sin hufvu duppgift
satt det, som här ofvan angifvits som styckets förnämsta
förtjänst. Dialogen brukar uti hr Staaffs stycken vara
ledig och fyndig, emellanåt kvick. Uti detta stycke
excellerade dialogen; den var rolig och ställvis sprakande kvick
och sarkastisk.
Strängt taget var det endast i ett par roller stycket
fick ett återgifvande, som fullt motsvarade dess förtjänster,
nämligen genom hrr Eliasson, Svennberg och Jean
Sandberg samt fru Håkansson. För öfrigt gick det rätt hyggligt,
men det brast totalt i fråga om de olika
riksdagsmannaty-perna. Där hade kunnat vara något att göra, och om det bland
de spelande hade funnits blott ett par, som kunnat göra
någonting lika ypperligt karakteristiskt som hr Eliassons
stor-tingsbonde i “Kung Midas“, skulle man ha fått se på annat.
Hr Byström, som hade hufvudrollen i stycket, var mera en
blandning af vaktmästare och grosshandlare än statsråd och
politiker. Hr G. Ranfts excellens var visserligen också si
och så, men i alla fall relativt mera tillfredsställande än hr
Byströms statsråd.
“Kung Midas“ är ett tämligen oklart och affekteradt
stycke, men det innehåller en hel del träffande skarp, rolig
satir och kan, som erfarenheten visar, när det kommit i
rätta händer, göra mycket stor scenisk effekt. Det ges af
Kanftska sällskapet på de allra flesta händer särdeles
förtjänstfullt och är nog jämte “Silfverbr ölloppet" det stycke
under året, där sällskapet tett sig mest till sin fördel och
där dess svagheter fallit minst i ögonen. Jag vill endast
påminna om hrr. Svennberg, V. Lundberg och Eliasson. Hr
Laven öfverraskade med ett ganska känsligt och varmt
spel; som gjorde ett godt intryck trots hans ofördelaktiga
halft snöflande organ och besynnerliga sätt att tala samt
somliga andra mindre gynsamma yttre förutsättningar. Hr
Gustaf Ranfts Kamset var en ganska respektabel prestation,
ehuru i mycket saknande den bredd och schwung, som
fordras för en fullständigare förklaring af den personens
herravälde öfver omgifningen.
Fru Håkanssons Anna Hjelm gjorde, när jag för tre
år sedan såg den på Vasateatern, ett djupt gripande
oemotståndligt intryck, h vartill jag sällan erfarit ett motstycke.
Och vid återseendet denna vår blef intrycket lika mäktigt
skakande och betvingande, och jag kan icke annat än göra
till mina en annan kritikers ord, att denna roll är en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
