Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i6
knipan och inte häller är fullt hågad att göra hvad honom
föreskrifves. I det fallet påminte hans minspel ibland något
om den situation, när en stor vov mot sin vilja tvingas
att äta upp det framsatta. Han föll därjämte alldeles för
mycket för sin benägenhet och omdömeslöshet att göra
ridikylt och flabbigt hvad som borde vara sentiment eller
på sin höjd ha en fin komisk nyans, i alla händelser vara
omedvetet, ej ansträngdt komiskt. Att afpassa det rätta
måttet därutinnan är besvärligt och ställer större fordringar
på fin intelligens och noggrant aktgifvande på sig själf,
än hvad publikens favoriter gemenligen ha lust och
förmåga till. Ett par scener voro dock af honom rätt
uppfattade och utfördes med frånseende af de störande
intrycken af hans manér äfven ganska förtjänstfullt.
Nästan ännu större än bristen på unge män är,
måhända till en del i följd af den kvinnliga behagsjukan,
härvarande teatrars fattigdom på framställarinnor af finare
äldre uppgifter. Genom fru Dorschs engagerande gör
Vasateatern åtminstone ett beaktansvärdt försök att fylla
tomrummet. Men tills vidare är det i ifrågavarande
hänseende lika klent stäldt vid Vasateatern som vid
Dramatiska teatern. Och uti förevarande pjes blef denna brist
på ett ganska bedröfligt sätt märkbar. Det gälde en
mycket liten roll, men en viktig roll, med en scen som skulle
kunnat göras särdeles fint och känsligt. Fröken Pustan,
hvars understundom utbasunade intelligenta och förträffliga
konstnärsskap jag aldrig lyckats upptäcka, var för svår
med sin släpiga, nervskärande, gnälliga, gudsnådliga ton,
som ej genomdallrades af en smula känsla och intelligens.
“Det stora förslaget“ betecknar i författarens hr Pehr
Staaffs dramatiska skriftställeri ett afgjort framsteg,
nämligen en utveckling ifrån en ganska habil faiseur-talang,
som icke sällan behändigt sökt begagna sig af sin
förtrogenhet med vederbörande teatrars skådespelareresurser, till
själfständighet och originalitet. Det är, som om förf, denna
gång mindre skrifvit, därför att det fallit honom in att
arbeta i hop en teaterpjes, utan för att ge uttryck åt något
allvarligt kändt, som han trodde få klarast och
verkningsfullast fram genom att välja den dramatiska formen. Han
synes ha velat sammanfatta och ge form åt de iakttagelser
och intryck, som bevittnandet på närmare håll af nutidens
riksdagspolitik framkallat. Och det är uti skildringen af
denna politiks allmänna skaplynne, som detta stycke har
sin förnämligaste styrka, och mindre uti teckningen af de
individuella karaktärerna. Bland dessa förefalla några —
särskildt gäller det de båda statsråden — något för ideelt
färglagda, hvarjämte karakteristiken af andra kammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
