Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i9
Den klassiska dramatiska litteraturen är för närvarande
faktiskt alldeles husvill på Stockholmsscenen. När
emellertid någon gång, såsom nu i följd af hr Hillbergs
förtjänstfulla initiativ med “Lifvet en dröm“, händelsevis
något tillhörande detsamma uppföres, kan man genom
akt-gifvande såväl på sig själf, huru intresserad för modern
litteratur man än må vara, som på andra konstatera, att
det finnes en intresserad och mottaglig publik för
densamma. Såväl ur rent litterär som konstnärlig och
praktisk synpunkt är det i hög grad önskvärdt, att på våra
bättre teatrars repertoar ett stadigvarande utrymme
äntligen blefve beredt åt den klassiska litteraturen. Våra
skådespelare brista i många stycken vid utförandet af sådana
uppgifter, men finnes hos dem intresse, hvilket man tyckes
få antaga, och äga vederbörande regissörer o. d. nödiga
förutsättningar i fråga om insikter och energi, smak och
omdöme, så skulle med oftare tillfälle till öfning de rent
konstnärliga resultaten helt säkert bli tillfredsställande.
Hittills äro de vanligen på sin höjd respektabla.
Det nu sagda eger fullständig tillämpning på “Lifvet
en dröm“ och dess återgifvande. Det var på ingen hand
någon öfverlägsen imponerande konst, men det hela gick
med ett par undantag när respektabelt och jämt och var,
oaktadt repetitionerna måst föregå på lediga stunder, mycket
färdigare än vid mången premier på Dram. Teatern. Hr
Hillbergs var till sin fördel i synnerhet de lugnare, mera,
stilla ögonblicken, då hans spel verkade särdeles intelligent
och känsligt. Fru Fahlmans spel var för forceradt och
artificielt för att mäkta dölja bristen på den rätta ungdomliga
känslovärmen. Enda möjliga förklaringen, hvarför
aktörs-eleven vid Dram. teatern unga hr Nyblom så ofta släppes
fram att göra sina tafatta, om föga egentliga anlag
vittnande försök att agera, och icke hänvisas till elevskolans
eller någon annan anspråkslösare scen, måtte vara
vederbö-randes pietet för familjenamnet, men denna pietet i all ära,
den betalas ändå för dyrt med åskådarens leda och måhända
äfven förbigåendet af andra genom sina anlag därtill mera
berättigade.
Icke befinnande mig i den lyckliga situationen att kunna
till min berömmelse omständligt utlägga huru “Giboyers
son“ skall gifvas, ty så och så gafs den för ett halft
århundrade sedan — kanske var det dock något senare —
på Téåtre Francais, så har jag endast att kort och godt
bekänna, att pjesen, om ock här och där verkande något
föråldrad, dock kunde ses på Vasateatern med stort nöje
och behållning, ehuru de spelande icke förmådde pa långt
när göra hvad man kunnat önska och begära. Till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
