Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Paul Verlaine, af H. Wilhelmsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35i
Det är ett minne från förnedrings- och vandringsårenI
Man ryckes abrupt in i en stämning af döfvande
sommar-hetta, som jagat den trötte vandraren att med en trogen
och öm väninna fly in i en koja, sammanbyggd med ett
uthus, att döma af bilden i första versraden. Det är hon
som talar: “Hoppet lyser som ett halmstrå i stallet“, säger
hon uppmuntrande. “Var ej rädd för getingen, som yr
surrar omkring“. Och då han, trött, och matt, ej finner ro,
fortfar hon. “Det är endast solen, som silar in genom en
springa. Kan du ej somna en stund med armen på
bordet? “ Detta är första versens innehåll, och hon fortfar att
trösta och lugna. “Stackars bleke vän, drick först litet kallt
vatten från brunnen. Sof sedan. Jag stannar ju hos dig.
Jag skall hviska din slummers drömmar, tills du jollrar som ett
vaggadt barn“. — “Det ringer till middag. Jag ber Er
gå, Madame“, vänder hon sig till en tredje person. “Han
sofver. Det är underligt, att en kvinnas steg — så oroa
en olyckligs hjärna“, suckar hon för sig. “Det ringer till
middag“, upprepar hon i fjärde strofens början. “Jag.
har stänkt vatten på golfvet“, för att det skall bli svalt.
— “Ack sof. Hoppet lyser som en stenskärfva i muren“,.
zHven denna bild tyckes vara hemtad från kojans
gråstens-murade , väggar. Och till sist suckar hon, då han sofver
så godt, att hon ej mera behöfver bära tröstarinnans lugna
mask: “Ack, när blomma åter septembers rosor?
Kan det finnas en mera rörande bild af
sammanhållningen mellan tvenne olyckliga? Man ser och känner hela
scenen.
Efter att ha återinträdt i den litterära världen, förde
Verlaine en trägen penna. I Amour och Bonheur skildras
samma själens ruelse och trängtan som uti Sagesse. I
Pa-rallèlement åter är det den osläckliga lifslusten, som ger
sig uttryck, och alltid och ständigt målas de våldsamma
omkastningarna i sinnet hos den, som har en askets hjärna,
en lidelsefull mans hjerta och ett barns rörliga själ.
Äfven prosa skrifver han: noveller, autobiogra fiska
anteckningar, litterära ‘profiler i Les yoètes maudits, där
han äfven tecknar sig sjelf under det anagram af sitt namn,
hvilket han ofta får bära, Pawwe Lélian.
Ett naturvidrigt, förödande lif bröt hans kraft i förtid.
“Om de sista verken af hans hand är ej värdt att tala“
säger Adolphe Retté, men tillägger, “om han blifvit
lycklig, skulle vi måhända fått ännu en Bonne Chanson, men
aldrig Sagesse. — Med ett ord: Ödet styrde till det bästa
och Francois Coppée yttrar vid vännens öppnade graf:
“Jag tror att hans ungdomsvänner, hvilka, likvisst äfven
de sträfvat för konsten, skulle afstå från en lyckosam
ba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
