Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Paul Verlaine, af H. Wilhelmsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35°
däri, och han bekänner detta uti Sagesse, som enligt
mångas samstämmiga erkännande utgör en den skönaste bikt
af en själ, som syndat och som gör bot i brinnande extas.
“Denna boks författare har icke alltid tänkt som nu“^
börjar företalet. Första afdelningen är suckar af en
betungad själ, minnen om synd och hopp om frälsning, i den
andra har skalden smakat förlåtelsens sötma. Den börjar
så: “O min Gud, din kärlek har sårat min själ. — Och
ännu skälfver det smärtande såret. — O min Gud, din
kärlek har sårat min själ!“
Efter att med gammaltestamentlig, ståtlig patos ha
framlagt en sönderbråkad själs alla kval, uti treradiga
strofer, deri sista radens likhet med den första underbart
förstärker intrycket, slutar dikten med en bruten, ödmjuk
suck: ^Mais ce que fai, mon Dieu, je vous le donnef
Efteråt följa de glödande samtal emellan Gud och en
förkrossad botgörare, hvilka föranledt omdömet, att sedan
“Kristi Efterföljelse" skrefs, ingen diktning varit så
kristen och vittnat om så innerlig tro.
Men såsom Verlaine icke endast var kristen, utan
därjämte en söndersliten människa, så återtager redan i tredje
afdelningen af Sagesse världen något af sitt välde, och
skalden sjunger om minnen och reminiscenser. Kaspar
Hau-sers sång, rörande enkel, och –Cjst la fete du blé, fest la
fete du pain, äro erkända mästerverk, och jag vill i dess
helhet anföra en egendomlig sonnett, hvars slutsuck i
tonen har något af Francois Villons berömda refräng: ‘-Ou
sont les neiges d’antan?“
Uespoir luit comme un örin åe paille dans Vétable
Que crains-tu de la guépe, icre de son vol fou?
Vois, le soleil ioujours poudroie d guelgue trou.
Que ne L endormais-tu, le coude sur la tedde?
Pauvre åme påle, au molns cette cau du puits glacé
Bois-la. Puts dors apres. Allons, tu rots, je reste,
Et je dcrloterais les réves de ta sieste
Et tu chantcnneras comme un enfant bercé
* *
Midi sonne. De grace eloicyiez-fous, madame.
Il dort,. Gest etonnant comme les pas de femme
llésonnent au cerveau ‘des paucres malheureux. -
* , *
Midi sonne. Da i fait arroser da ns la chambre.
Va, dors! L’espoir luit comme un caillou dans un
creux-Ah, quand neü turircnt les reses de septembre?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
