Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Adeln som sociologiskt problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
medan de yngre sönerna — som t. ex. Salisburys brorson Balfour —
helt enkelt tillhöra borgarklassen. Men i Tyskland har adeln alltid
varit lika exklusiv nedåt, som den å sin sid-a ofvanifrån sedt stått
lågt. Sålunda bildade den ett massivt mellanlager emellan furste och
folk ’ och har aldrig gjort annat än förstorat afståndet. Och dock
hade den i följd af sitt historiska ursprung mycket väl kunnat fylla
den uppgiften, ty den omfattade såväl återstoderna af regenthus,
hvilka sjunkit ned, som ättlingar af undersåtar, hvilka stigit uppåt.
På det stora hela har i Tyskland saken gestaltat sig sällsamt nog
så, att ur verklig heraldisk synpunkt den »nedersta vapenskölden»
egentligen är den förnämsta: just de urgamla friherreätterna (som
Andlau eller Bodmann) härstamma från den urgermanska häradeln,
medan grefvesläkterna nästan genomgående tillhöra de
ursprungligen ofria ministerialerna, som avancerat i följd af sin tjänst. Men
de adliga tänka nog härvidlag själfva liberalt, och grefvarna tänka
nog som kejsar Frans, hvilken, då en schweizisk grefve berättade
honom, att deras förfäder tjänat under samme hohenstaufske kejsare,
svarade: »nå, ja, vi ha kommit oss upp rätt bra.»
Med all olikhet i ursprung känner sig adeln emellertid som
en enhet. Under de stora kurfurstarnes tid skulle en Voss eller
Manteuffel högmodigt sett ned på en Schmettau eller en Häseler
och under Fredrik Wilhelm IV tänkte nog en Schmettau eller en
Häseler på samma sätt om en Kramsta eller Nathusius. Men
kort därefter går den äkta ringen förlorad och den ursprungliga
adeln är likstäld med pappersadeln, häradeln med lakejadeln — som
är icke mindre talrik. Grefven af Rietz-Lichtenau, hvars stamträd
börjar med Fredrik Wilhelm H:s favorit och — kammartjänare
Rietz, är likstäld med riksgrefven Dalberg, hvars stamfader
upp-gifves ha varit med bland landsknektarne vid Kristi kors. Det är
visserligen blptt en af de där vackra adelssägnerna, precis likadan
som den att på en tafla öfver syndafloden ses en man komma
simmande med en pergamen tsrulle, på hvilken står skrifvet:
»Mont-morencys papper» eller som den om att i en kyrka jungfru Maria
sade till hertig Lévis-Mirepoir, som verkligen oaktadt all feodalitet
ledde sitt ursprung från Le vi stam: »Cotwrez vous, mon cousin.»
En direkt sanning ha icke dylika legender, men dock en
symbolisk: de utgöra en illustration till dessa familjers och äfven deras
samtidas mening. Det gäller om dem det grandiosa svar, som
hufvudmannen för den romerska familjen Massimo gaf, då han
tillfrågades, om han verkligen härstammade från Fabius Maximus:
»det vet jag icke, men man har berättat det i två tusen år.»
Denna känsla af adelns enhetlighet går långt öfver
stånds-gränserna. Just högadeln, som i teorien borde vara
nationalkänslans fastaste värn, är öfverallt internationel. Vid
omstörtnings-debatten fäste en socialdemokrat på ett obehagligt sätt
uppmärksamheten på ätten Hohenlohes internationella användbarhet.
Bern-hardi, hvars minnen på ett så lärorikt sätt införa oss i våra dagars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
