Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Adeln som sociologiskt problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
tiska högadeln. Ligger det icke ett helt stycke kulturhistoria i det
enkla förhållandet, att döttrar af huset Rotschild gift sig med den
bourbonske hertig de Gramont och den napoleonske hertig de
Wagram, och att en sondotter af Heinrich Heines onkel Salomon
i första giftet kunnat ge sin hand åt innehafvaren af den stolta
hertigtiteln Richelieu och i det andra åt den alltjämt suveräna
fursten af Monaco?
Man ser häraf, att oaktadt alla konservativa principer
adelsfamiljerna icke kunna undgå att anpassa sig till ett nytt slägte.
Om medeltida kärlekssångare som Blacas från Provence och Ulrik
von Liechtenstein såge sina moderna namninnehafvare, så
skulle-de ridderliga herrar och kämpar förmodligen icke bli litet
förvånade öfver de politiska konsterna och missgreppen af ledaren för
den ultrakonservativa kamarillan under restaurationen och chefen
för Österrikes kristligt sociala parti. Och dock är tendensen
densamma och endast kostymen är förändrad: den adliga
exklusivitetens högmod spelade in lika mycket, då en egen ståndspoesi
kultiverades, som då man i kastintresse koketterade med den hvita
»terrorismens» banditer och Wiens antisemiter. Den gamle
Talley-rand bar ännu sitt håi omsorgsfullt pudradt; prins Sagan, som
tillhör samma ätt, bär -sin pincenez i det berömda svarta bandet,
hvilket sextioåringen ännu har att tacka för äran att anses som
Frankrikes förnämsta elegant. Politisk och »mondän» äregirighet,,
driften att i världen eller åtminstone i societeten spela en roll
.hänga nära i hop, och Kaunitz var icke den enda betydande
statsman, som tillika äfven varit något narraktig, då han lät fyra
kammartjänare från hvar sitt hörn af hans kabinett stänka öfver honom
med puder, då han rusade tvärs igenom rummet. I allmänhet
brukar det socialt distinguerade lättare gå i arf än politisk betydelse.
Men äfven dess form vexlar: det finnes tider, då pösande
lands-knektsfasoner karaktärisera adelsmannen, och andra tider, då en
odrägligt siratlig »finhet» utgör idealet. Och naturligtvis mötas
båda: vid sidan af grefve Brühl, som förstod att med den högste
elegans förbruka en hel arsenal af rockar och hattar, stod under
August den starke grefve Hennike, en till minister upphöjd lakej,
som alltjämt bibehöll de mest ohyflade former. Vid sidan af
Talleyrand, den fina diplomaten af den gamla skolan, står Lannes,.
den otymplige soldaten af jakobinsk härkomst. Äfven här råder
ingeri enhetlighet, och dock kan marskalkens sonson som sändebud
i Konstantinopel hålla sig kvar på en af diplomatiens
kinkigasteposter. -Sålunda träffa vi öfverallt på samma företeelse: de mest
olikartade ursprung sammansmältas af adeln genom makten af
dess tradition.
Traditionen — det är just adelns hemlighet. Det ligger
ingen ringa symbol däri, att i ganska många ätter vissa förnamn
strängt genomföras. Ofta är det ganska besynnerliga namn: hvem
heter Victurnian utan att vara befryndad med Rochechouart? Ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
