Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Adeln som sociologiskt problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36i
åter är det helt vanliga, som t. ex. Adam i familjen Czartoryski
eller den ändlösa raden Heinrich af Reuss. Det ligger en viss
försakelse i denna begränsning till förut bestämda fiamn. Fadern låter
släkten bestämma namnet, han väljer det icke själft. Sålunda
knytes barnet vid en följd af personer, som burit hans namn. Endast
undantagsvis och rent tillfälligt liknar han dem. Af de förtjänster,,
som höjde dem eller vissa af. dem öfver mängden, eger han
måhända inte ens den minsta skymt. De gods, i hvilka deras makt
låg, ha sannolikt för länge sedan gått förlorad. Men allt jämt
fort-lefver hos honom genom namnet som en återklang af förfäderna.
Det direkt uppfostrande, som ligger i en sådan tradition, kan
visserligen äfven komma hvarje borgarson till del, hvilken af sina
föräldrar mottagit ett godt namn. Men detta goda namn är endast
i trängre kretsar bekant. Adelsmannen har nu en gång det
företräde, att äfven främlingar veta hvad hans namn betyder. Han
eger ett slags »stamränta», liksom godsegaren en »jordränta»: hans
förfäder ha tagit i besittning en andlig arfvedel, som kommer
honom till godo. Som öfvertoner klinga vid hans namn äfven hans
förfäders; vi se in i ett porträttgalleri och det gör att denna
tidsålder bereder i historisk bemärkelse ett viss nöje, äfven när de
porträtt man ser äro rätt bedröfliga. Och detta är den sista
sociologiska omständighet af betydelse, som man kan lära sig, när man
betraktar adeln, att oaktadt all materialistisk riktning i tiden det
inponderabla behåller sin makt och ofta mer makt än önskvärdt
vore för en sund utveckling. Buddha är död, säger Nietzsche,
men hvem tager lifvet af Buddhas skuggor?
Äfven här gäller Spinozas stora ord: hvarken beklaga eller
berömma, utan begripa! Idén om en andlig aristokrati tillhör våra
största samtidas älsklingstankar; Renan, Ibsen, Nietzsche ha
predikat den. Visserligen vilja de i stället för den ärftliga aristokratien
sätta något väsentligt annat, något fullständigt nytt, men själfva
åskådningen är dock präglad efter mönstret af den konkreta adeln.
»Adelsmänniskor» kallar den stora nordiska dramaturgen rent af
framtidens elitmänniskor. Den som allvarligt vill arbeta mot det
målet, må fråga sig, om man icke skulle kunna ha nytta af att
lära åtskilligt af den nuvarande adeln. Framåtsträfvande andar
hysa en alldeles för öfverdrifven fruktan för all tradition; jagandet
efter en originalitet som intet ärft och intet lärt, går ända till
sjuklighet. På sådant sätt måste enhvar på nytt eröfra, där han kunde
använda sin kraft till rikets befästande. Och dock finnes det
fullt med exempel, som visa att andligt arf kan uppnå samma
styrka som fysiskt. Intet adelssamhälle i världen har köpt fördelen
af en troget bevarad tradition med så ringa förlust på egen
själfständighet, personligt värde, som vissa yrkesaristokratier. Ingen
dynasti har århundraden igenom så fast genomfört samma idé,
som det romerska kardinalkollegiet eller -—- ännu mer frigjord fran
egoism och nepotism — det mycket anfäktade preussiska geheime-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
