Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En Upsala-kvartett (poem) - »Partie Remise», af Fra Benito - Vindstilla, av Lennart Hennings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
Och till sist min röda drottning,
min längtans hvita brud,
hon föll, det sista bandet,
som höll mig vid lifvet och gud.
Mina stolta tankar stukade!
Och fantasien i kvaf!
Och trones tinnar grusade!
Och min drottning myllad i graf,
min kära, hvars hvita änne
mitt stolta lifsbref var,
mih kära, bvars hvita armar
min lifsleda tåligt bar!
Jag ville, att snart jag hörde
hans gälla segerskri:
»Schack — matt!» Men — ve mig, ve mig!
partiet blef remis!
Fr a Benito.
Vindstilla.
Loja vi lågo och väntade vind
utanför Thorsnäs udde.
Margit, som stirrat sig solskensblind,
ögonen slutit och lagt sin kind
ned på sin gröna kudde.
Vågornas glitter och återsken
blicken till tårar tvungo.
Sjöarnes slag mot uddens sten
entonigt söfvande klungo.
Då — likt slaf hvilken ser att det handlas,
om hans lif på ett salutorg —
kände jag plötsligt min hy förvandlas,
kände i luften en dunkel sorg,
kände inom mig känslor stiga
hvilka brusande vordo till ord:
Margit, ve öfver oss’ som tiga
nu när stunden för jubel är gjord!
Ve öfver oss som ej lyfta i sång
lifvets leende lycka!
Ve öfver oss som dagen lång
bindas af lojhets och lättjas tvång,
vandrå som krympling med krycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
