Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En Upsala-kvartett (poem) - Vindstilla, av Lennart Hennings - Paupertas, af Oskar Tidström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
när lifvet rastlöst hastar sin gång.
Stunden, du önskar skall dröja,
hvilan, då ej mot ett framåt du ser,
skola till jorden dig böja,
skola tynga din nacke ner.
Vi som slösat med tiden så
loja och sömnigt nöjda,
tänk, när straffet oss börjar slå,
hur vi få vandra böjda!
Margit sände från kuddens var
snabbt och skämtande fåmält svar:
Hell oss tigande, hell oss nöjda:
Hell hvar stund som ej trängtar till sång,
då lifvet måst stanna sin rastlösa gång!
Lennart Hennings.
Paupertas.
Där jag ser henne stå i sin portgångs prång,
bär hon många vintrar på nacken.
Dit ned för en solglimt är vägen för trång
och för hög den skumma baracken.
Men framför den gamla, på trottoar’n.
en blekkindad traspilt larmar
och en kvinna sitt diande spenabarn
trycker glupskt i magrade armar.
Hon i porten är böjd och fårad och ful.
med hår i grånade tofvor,
som rännstenens papper är kinden gul,
och munnen har såriga skofvor.
Hon är höljd uti trasor från hufvud till häl.
dem hon hoptiggt i allo lande.
Och innerst i ögonen bor det en själ:
förbannelsens heliga ande.
Under buskiga brynen det glimmar en glöd,
stubintrådens lik, som tändes.
Och munnen väntar, gapande röd,
på dagen, då bladet vändes.
En grändens blusman hon långt ifrån
ser mot sig vandringen ställa:
ur skon sticker fram den breda tån.
genom hålen senorna svälla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
