Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Statyen, novell af Gustave Geffroy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
w
Ocli en annan gång, då hon fann sig verkligen alldeles
för korpulent, hållningen alldeles vårdslösad och ingen midja,
hette .det:
Än se’n då min vän, kroppen förvandlas oupphörligt.
Man måste återge hvad man ser.
Ja visst, det var programmet. Ack hvarför hade han då
inte förut känt till, detta program, hvarför återgaf han icke
i den strålande ungdomens dagar hvad han såg. Måhända
hade han i så fall inte nu varit så ifrig och det hade
verkligen varit bättre. Lifvet vore odrägligt, om man
skulle på det sättet betraktas medels förstoringsglas,
återges och utställas på en offentlig plats med alla de förgångna
årens ärr, med alla ålderns brister.
Och dessa brister framträdde brutalt och groft under
denna artists fingrar, som, förr en skicklig faiseur, numera
var en hänsynslös grofarbetare. Allting påvisade han för
hustrun, som i början retades, sedan blef upprörd, slutligen
lidande. Allt ifrån små förut okända medfödda fel ända
till moderskapets härjningar. Det var ett fullständigt
bok-hålleri öfver hennes skrynklor, en skoningslös inventering
öfver hennes fysiska existens.
* *
.Hon bad sin man att icke längre använda henne som
modell, att begagna sig af flickorna från förr i tiden. Han
nekade, men gick slutligen in därpå efter en häftig scen,
men återvände till henne och på hans enträgna böner måste
hon litet emellanåt underkasta sig det. Det var sin hustru
han ville af bilda. Det var inför hennes lindrigt vissnade
kropp, som han kommit in på sin rätta väg. Han var
konstnärligt förtjust i denna kvinliga höst.
Det hände honom understundom att med ett mildt
småleende säga: “Det löste sig ändå!“ Han påminde sig sina gamla
anatomiska studier för att upptäcka fel i teckning och
konstruktion hos sin tillbedda makas kropp. Han tyckte om
dessa fel, det var “så intressant“, det var “så lustigt“. Ja,
han fann sin hustru “intressant“. Han visade sina studier,
sina statyer, sina utkast för sina långskäggiga vänner och
utvecklade för dem med lif och värme hvad han hade
åsyftat, höll inför dem loital öfver hudens slapphet och
skrynklor och veck, hvilka också uppfyllde de långskäggiga
kamraterna med välbehag, medan hans olyckliga hustru
kände sig söndersliten, vansinnig vid tanken på att hon
åldrades. Hon hade slutligen ingen annan tanke. Alltid
och öfverallt, dagar, och kvällar, hemma och ute kände hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
