Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den Kant-Laplaceska världshypotesen, af N. V. E. Nordenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
af den moderna teorien för planetsystemets uppkomst, d. v, s. för
vår tids kosmogoni. Mellan hans tid och Cartesii hade den store
Isaac Newton framställt sin fruktbringande attraktionslag, enligt
hvilken himlakropparna attrahera hvarandra i direkt proportion till
sina massor, men i omvändt förhållande till afståndens kvadrater.
Kant, som lefde i midten af 1700-talet, utgick vid sin
undersökning från det för honom förefintliga faktum, att de då kända
sex planeterna och nio månarna alla gingo åt samma håll kring
solen, roterade alla åt samma håll, d. v. s. från väster till öster,
att de alla lågo i ungefär samma plan, och han slöt med ledning
häraf att de alla borde ha samma ursprung. Han gjorde vidare
tvänne förutsättningar för sin världshypotes; att ett världsbildande
stoff förefans i tidens början i finaste fördelning, oändligt tunnare
än den klaraste vårmorgons mäst genomskinliga dimma, och att
mellan detta urstoffs småpartiklar tyngdkraften börjat verka. I
en sådan urmateria uppstår genom den mellan smådelarna
verkande attraktionen rörelse. Kring delar af tätare slag samla sig
mindre täta partiklar. På detta sätt uppstår slutligen en punkt, pä
hvilken attraktionen blir genom den större massa, som samlats
dit, starkare än på andra punkter. Det i rörelse försatta^
grundstoffet sänker sig dit ner och bildar en centralkropp. A andra
sidan åstadkommer stötar mellan partiklar af lika täthet
bort-ledning af vissa partiklar från centralkroppen. Därigenom
uppstå hvirfvelartade rörelser, hvilka så småningom sammansätta sig
till en rotation. De flesta partiklarna samlade sig till
centralkroppen, som är första upphofvet till solen. Men andra
partiklar framtränga ej dit, utan bli kretsande på kortare eller längre
afstånd från centralkroppen, på den grund att de genom stötar
fått en roterande rörelse kring solen, hvarigenom centrifugalkraften
hos dem håller jämvikt mot attraktionen från systemets centrum.
Dessa partiklar sammanbaka sig likaledes på skilda punkter och
gifva upphofvet till planeterna. På samma sätt tänkte han sig
bildandet af månarna.
Sådan är i korthet Kants hypotes för planetsystemets
uppkomst, en hypotes, som han framstälde i sitt berömda arbete
vAllgemeine Naturgeschichte tind Theone des Himmels*, ett arbete,
som var ringa och nästan intet kändt på sin tid. Kants
världsförklaring är tydligen haltande på många ställen. Frågan var för
tidigt väckt, ty Kant ägde ej till sitt förfogande alla de
vetenskapliga hjälpmedel och upptäckter, som voro nödvändiga för
problemets lösning. Kant förklarar visserligen, huru en centralkropp
kunnat uppkomma ur en urnebulosa, men strängt taget kunde
-enligt hans sätt att förklara saken endast en sådan och ej ett
system af kroppar uppstå. Uppkomsten af planeterna är därför
fortfarande en gåta. Han tror sig vidare kunna förklara upphofvet
till rotationen genom talet om repulsioner mellan partiklarna, hvilka
* Königsberg und Leipzig 1755-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
