Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den Kant-Laplaceska världshypotesen, af N. V. E. Nordenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yrt
sammanstötningar skulle, som sagdt, åstadkomma hvirfvelrörelser,
som i sin ordning skulle sammansätta sig till en rotation.
Mekanikens lagar lär oss emellertid, att summan af rotationsrörelsen i
ett system aldrig kan genom växelverkan mellan dess delar
förstoras eller förminskas; sålunda måste summan af den nu befintliga
rotationsrörelsen vara lika stor med den, som fans i tidens början.
Erkänna måste man likväl, att Kant gifvit ett uppslag till
förklaring af planetsystemets uppkomst, som har sina stora förtjänster.
Tanken att detsamma uppkommit ur en enda urnebulosa är ju
epokgörande, en tanke som märkvärdigt nog nästan samtidigt hade
tagit mandom hos den engelske astronomen W. Herschel. Denne
hade med anledning af den massa nebulosor, som hans väldiga
teleskop afslöjade öfverallt ute i världsrummet för hans
förvånade-blickar, helt naturligt kommit att betrakta dessa som urstoffet till nya
världar. Och vid ett grundligt studium af dem fann han snart nog, att
de kunde indelas i flera klasser, af hvilka hvar och en enligt
hans-åsikt visade olika faser i världsutvecklingen. Så uppvisade de stora,
ljussvaga nebulosfläckaina den nyss påbörjade förtätningsprocessen
hos urstoffet; de mera täta hade redan en kärna, en
centralkropp; hos andra åter hade redan stjärnor bildats och slutligen
ansåg han att de s. k. stjärnhoparna uppkommit genom fullständig
förtätning af urtöcknet. Senare tiders forskningar ha i hufvudsak
konstaterat sanningen af dessa Herschels åsikter och vi återkomma
därför snart till dem.
Oberoende af Kant, ungefär fyrtio år senare år 1796, kom
den franske astronomen och matematikern Laplace, hvilken är
grundläggaren af den moderna matematiska astronomien, till något
så när liknande resultat som Kant. Men han var mer rustad för
sin uppgift och behöfde därför ej begå de fel, Kant hade gjort
sig skyldig till. Liksom denne slöt Laplace att alla medborgarne
i planetsystemet borde ha samma ursprung af det faktum, att
alla de af honom kända planeterna och månarna lågo i ungefär
samma plan, gingo kring solen åt samma håll, att de alla roterade
i direkt led samt att deras banor voro samtliga nära nog
cirkelformiga. Emellertid utgick han ej vid sina undersökningar från
antagandet af ett formlöst kaos eller urnebulosa, utan från en
ursol med oerhördt het atmosfer, hvilken sträckte långt utom vårt
planetsystems gränser. Denna ursol borde därför te sig för en
fjärran i världsrymden befintlig åskådare som en af dessa
regelmässiga nebulosor med central förtätning, hvilka Herschel i sådan
mängd upptäckte. Han antog vidare, att denna ursol redan
besatt en långsam rotation kring en axel. Denna glödande heta,
massa afsvalnade så småningom genom utstrålning i världsrymden,
i följd hvaraf hon förtätade och sammandrog sig. Men ju mer
hon sammandrog sig, desto mera måste hastigheten i rotation tilltaga
i enlighet med hvad mekanikens lagar lär oss.
För att lättare förstå, hvilka följder detta skulle medföra, skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
