Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Vasa, af J. Kreüger. III—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
Afskild från sitt fädernesland, dit hon så gerna önskat att
få återvända, förgäten af sina syskon och öfriga fränder
samt i mindre vänskapligt förhållande med sin mans ehuru
katolska slägt, framlefde hon, den fordom lefnadsglada, det
mest afskilda lif man kan tänka sig, utan vänner och hvad
värre är, utan intressen. Förvisso hade hon ej heller någon
verklig tröst i den religion, för hvilken hon öfvergifvit sin
fäderneärfda tro.
Cecilia är en företeelse, som mera öfverenstämmer med
vår tids allmänna qvinnotyp än den, som tillhör den tid
hvari hon lefde. renässansen. Renässansen är, hvad sjelfva
ordet utvisar, ett upplifvande af den antika kulturen; men
detta upplifvande innefattade hufvudsakligen en återgång
till antikens kärlek för formen, som drefs till än högre
grad. Aldrig har formen haft så stor betydelse som under
renässansen och detta ej blott inom den sköna konstens
utan inom hela den menskliga verksamhetens område. Aldrig
har lasten, då den framträdt i en förledande gestalt, haft
ett sådant välde som under renässansen. Skönhet och
behag hos qvinnan öfvervägde alla qvinliga dygder. Hos
männen skattades slughet och belefvenhet högre än allt annat
till och med högre än modet. Att vinna ett lysande eller
storslaget mål ursäktade både dråp och lönnmord, ja sjelfva
finheten af det begagnade immoraliska medlet upphöjde det
till något stort. Derför så många briljanta men demoniska
karakterer. I norden kom denna senare slags renässans
aldrig till utveckling. Man finner här få
renässanskarak-terer. Erik XIV var dock en. Man nöjde sig med
renässans i yttre ståt och kläder. Detta gäller både det manliga
och qvinliga slägtet.
Cecilia var visserligen ett barn af sin tid, derutinnan
att hon var nog svag för det ytliga. Men hon begagnade
ej, så vidt man vet, andra människors ofärd såsom medel
för sina ändamål. Hon var ej någon Lucrezia Borgia eller
någon Catharina af Medici eller ens någon Maria Stuart.
Hon saknade hvarken den förslagenhet eller den dådkraft,
som utmärkte renässansens menniskor; men hos henne var
den förra egenskapen mindre hänsynslös, den senare mera
dämpad än samtidens i allmänhet. Från den nordiska
qvinnotypen skilde hon sig ej så litet. Med alla sina
husliga dygder och förtjenster stod den nordiska qvinnan långt
efter söderns i bildning och behag. Cecilia höjde sig ej så
föga öfver sina landsmaninnor i detta afseende, såväl till följd
af sin natur som derigenom, att hon fått deltaga i högsta
lifvet på en af de förnämsta centralpunkterna för hvad
samtiden ansåg för höjden af finhet och belefvenhet. I ett
afseende liknade hon samtidens förnäma svenska damer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
