Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Målarkonst, af Emile Zola - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
ännu var ung, nära på lifvet på spel. Dessa reflexstudier, dessa
kroppar som färgas af bladens gröna färgton, detta vatten på
hvilket regnbågens alla färger dansa, dem känner jag också till de
äro ju af Monet — och jag kämpade till deras försvar och blef
för deras skull behandlad som en galning. Denna ljusets
upplösning i små parceller, dessa aflägsna horisonter, där träden äro blå,
medan himmeln stöter i grönt, ja dem känner jag väl till — de
äro af Pissarro, och för deras skull stängde tidningarna sina
spalter för mig, ty jag var nog oförskämd att påstå, att sådana
ljuseffekter verkligen funnes i naturen! Och desså dukar, som man en
gång ursinningt afvisade från hvarje utställning, dem ser man nu
öfverallt, bara ännu mer öfverdrifna och fula och i oräkneliga
skaror! Jag såg sådden; nu har den skjutit upp och burit hemska
frukter — och nu förskräckes jäg. Aldrig har jag mera känt
faran af formelväsendet, det eländiga slutet på alla skolor... då banbrytarne
gjort sitt arbete och mästarne icke längre finnas. Hvarje rörelse
går ut öfver sina anvisade gränser och för till schablon och
lögnaktighet, så snart modet bemäktigar sig den. Hvarje sanning, vore
den äfven vid sin uppkomst den ädlaste och sannaste, för hvilken
man gärna göte sitt blod, blir i efteraparnes händer den sämsta
af alla villfarelser, ett yppigt ogräs, som man måste obarmhertigt
ränsa bort.
Jag vaknar upp och en rysning genomilar nrg — hvad? är
det verkligen det jag slagits för? För de där ljusa kritteckningarna,
för de där fläckarne, för de där reflexerna, för den där
ljusfördelningen? Herre gud, var jag då galen. Det är ju gräsligt och
jag fasar. Ack hvad striden varit fåfäng och skolan och
formlerna onyttiga! I en sådan sinnesstämning lemnade jag årets båda
salonger och jag frågar mig oroligt, om min forna ifver verkligen
varit egnad en dålig sak.
Nej, nej! Jag har gjort mitt arbete och kämpat en god kamp.
Jag var då tjugusex år och stod på de ungas och tappres sida,
hvad jag då har försvarat, det skulle jag ännu försvara, ty det
var ögonblickets mod, den fana som måste’ planteras i fiendens land.
Och har den öppnade vägen blifvit Danad — vi ha jämnat den,
så att en viss tids konst skulle kunna bèträda den. Och slutligen:
mästarne förbli! Andra skola komma på nya vägar; men alla
som förhjälpt en periods utveckling till seger, fortvara, om än deras
skola blir till aska. Segern tillhör endast de skapande,
människobil-dame, snillet som producerar med kraft och åstadkommer lif och
sanning.
Emile Zola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
