Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Målarkonst, af Emile Zola - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
litteraturen; det är en af utvecklingens lagar, att hvarje för lifiig
aktion måste framkalla en reaktion. Äfven har man att erkänna
nödvändigheten af att de unga konstnärerna måste, för att icke
stelna i de traditionella formlerna, söka något nytt, för mig få de
gärna till och med vara extravaganta; och jag bestrider visst icke,
att emellanåt ganska intagande försök och intressanta upptäckter
blifvit gjorda vid återgången till det drömlika och till legenden,
verk som erinra om våra missalers och kyrkfönsters skönaste
blom-stringstid, ja ser jag saken särskildt ur dekorativ synpunkt, så är
jag förtjust öfver detta uppvaknande och gläder mig åt tyger,
möbler, nipper. En modern stil har man tyvärr ännu icke funnit;
men man är dock på god väg att återfinna forna tiders utsökta
-smak och göra den användbar för det dagliga lifvets behof.
Men måla bara för guds skull inga själar! Intet är mig så
motbjudande som idémålning. Om en målare vill lägga in en tanke
i en hufvudskål, så är det alldeles utmärkt, — men hufvudskålen
måste då vara ordentligt målad och så säkert hopfogad, att den
han trotsa århundraden. Endast lifvet talar om lifvet; endast den
lefvande naturen förmedlar för oss skönhet och sanning. I en
materiel konst, hvilket målarkonsten är, förblir man kall och oberörd
inför hvarje gestalt, om den icke är mänskligt tecknad och målad;
mycket gäma aldrig så enkelt, men med fullständigaste iakttagande
af anatomiens lagar och de renaste formförhållanden. Men hvad
är det icke för en ryslig defilering vi nu en tid fått åskåda:
köns-lösa jungfrur, som hvarken ha bröst eller höfter, flickor, som äro
halft pojkar, och, pojkar som äro Tialft flickor, spöken som komma
från helvetets förgårdar, flyga fram i likbleka rymder och drifva
•omkring bland gråa skuggor och sotfärgad skymning! Br, hvilken
motbjudande värld, som man måste vämjas öfver.
Det vill dock förefalla mig som om lyckligtvis nästan hvarenda
människa redan skulle ha afsmak för en sådan sorts maskerad,
•och det ser nästan så ut, som om de båda salongerna i år icke
innehölle lika många sjuka och illaluktande liljor uppvuxna i den
nutida falska mysticismens moras.
Det förhåller sig så med de sista trettio årens balans. Puvis
de Chavannes har vuxit upp vid den ensamme, äkta konstnärens
arbete. Jämte honom kan man nämna ungefär tjugu mera
betydande målare: Alfred Stevens, som genom sin fina äkta ärlighet
■förvärfvade mästerskapet; Detaille, med sin beundransvärda
noggrannhet och nykterhet; Roll, massornas och de stora solbelysta
rymdernas målare. Jag nämner öppet och utan omsvep dessa,
jag skulle mycket väl kunna nämna ännu flera, ty måhända ha
.aldrig förr mera förtjänstfulla försök blifvit gjorda i alla riktningar.
Men äfven det måste sägas, ingen stor ny konstnär har uppstått,
ingen Ingres, ingen Delacroix, ingen Courbet.
Dessa ljusa taflor, dessa för impressionismen vidöppna dörrar,
dem känner jag ju, de äro af Manet; för dem satte jag, då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
