Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tutta tua, novell af Nicolo Misasi - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4/8
För att glömma tillgrep han absinten. Han ville berusa
sig med alkohol, liksom han hade berusat sig med kärlek.
Det första glaset drack han nästan med afsky. Han
kände sina inelfvor brinna, kände hur eldtungor slickade
hans bröst, nådde upp ända till hans hjärna och där
genomträngde de hemligaste väfnader.
Där satt han fastnaglad stödjande sig mot armarne,
med hufvudet gömdt i händerna och ögonen riktade på
glaset, hvari afgrundsdrycken glänste, och sällsamt nog, i
stället för att glömma detta leende, dessa ögon, denna
härliga växt, såg han dem strålande i all deras prakt,
om-gifna af regnbågsskimmer, på botten af det ödesdigra glaset.
Ögonen sköto lågor, det gyllene håret kastade gnistor, som
brände honom . . .
“Töm än ett glas“ — tillh viskade honom rusets demon
“och du kommer dit, där hon ligger gömd för att väcka
dig. Du famnar henne då på nytt, känner hennes varma
och dock så svalkande andedrägt och hvilar vid hennes
bröst. . .“
Och han drack ur de sista resterna i flaskan. Sakerna
i rummet började dansa, gardinerna förvandlade sig till stora
jättefåglar, som rörde sina hvita vingar på ett olycksbådande
sätt, sängen blef ett skummande haf, där kuddarne tornade
upp sig som höga bärg, den röda länstolen blef en kust
och den stillsamma hvita katten ett förskräckligt odjur, för
hvilket tusenden redan ofirat sitt blpd, lågan i fotogeni am
-pan ° en glödande vulkan, som ur hundrade eldgap spydde
ut lågor rundt omkring sig och färgade firmamentet mörkrödt.
Sedan såg han intet mera. Alkoholdunsterna förtätade
sig i hans hjärna och tyngde därpå som smält bly.
Hufvudet sjönk mot bordskanten och drog sakta kroppen efter
sig ned på golfvet.
En sista tankegnista sprakade upp och läpparne
mumlade: “Tutta tua! . ..“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
