Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tutta tua, novell af Nicolo Misasi - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M7
som summo i ljus och färg, men det felades honom
förmåga att frammana dem på duken så som lian såg dem med
själens öga. Dock liände det honom en dag, att han raskt
och säkert förde penseln öfver den kalla hvita duken, som
fick lif och visade den älskades hufvud i växelverkan af
ljus och skugga.
Han ville måla en skönhet och det blef hennes
porträtt. Hon fick höra talas därom och blef smickrad. Alla
människor berömde taflan och hon önskade att se den.
Måhända hade hon tröttnat på att göra motstånd, måhända
hade han tänkt så envist på henne, att hon nu å sin sida
började att tänka på honom.
Hon besökte honom en dag; han mottog henne utan
någon förvåning. Han älskade henne så högt, att han med
•oemotståndlig fatalism drog henne till sig. Han kände sig
i detta ögonblick outsägligt lycklig, men han mottog denna
lycka som en välförtjänt tribut.
Då hon stod framför taflan, som återgaf hennes bild
så härligt skön, då kände hon, att han måste älska henne
outsägligt, och att hon herskade ensam i hans hjärta och
fantasi. För att kunna återgifva hennes drag så troget i
■färger och linier och därjämte så förädlade, måste han se
hen-ne framför sig äfven i nattens mörker, måste hans
synförmåga vara blind för allt annat och han endast för henne
■ega “den blick, som väcker till lifvet. . . ‘
Och hon älskade honom, emedan hon såg sig
öfver-vunnen; hon älskade honom af ädelmod, måhända äfven af
medlidande. Nu då hon älskade ville hon gifva sig åt
honom helt och hållet. Hon var icke fri; den, vid hvilken
hon var bunden, hade mottagit en hög befattning
utomlands. Det gälde att resa. Grefven reste i förväg, hon
skulle följa efter om en vecka. Men under dessa åtta dagar
ville hon uteslutande tillhöra honom.
Timmarna flydde som alla timmar, hvilka förgå i
outplånlig fröjd. Det var en vecka af lycka, af den mest
utsökta njutning. Dagar, da fantasien känner endast en
likt-ning och öfvermåttet af lycksalighet verkar nästan
smärtsamt ...
Hon hade rest. Han hade för sista gången kysst hennes
mun just där han hade kysst den första gången. Med den
första kyssen hade han försjunkit i en dröm, med den sista
vaknade han upp därur.
Under denna dröm hade han njutit paradisets fröjder,
•och ändå blef så godt som intet kvar i minnet, däremot
allt i känslan.
Så snart hon försvunnit ur detta rum, vaknade han
upp ur sin bedöfning och kände sig vid afgrundens rand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
