Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Mänsklighetens »förbättrare», af Fr. Nietzsche - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
den typiske “förbättraren"’, prästen, ingenting vet —
ingenting vill veta . . . Att kalla tämjandet af ett djur dess
“förbättring" låtar i våra öron som skämt. Den som vet,
hvad som föregår i menagerier, betviflar att djuret
därstädes blir “förbättradt". Det blir försvagadt, gjordt mindre
skadligt, det blir genom depressiva affekten af fruktan,
genom smärta, genom sår, genom hunger ett sjukligt djur. —
Just så står det till med den tämjda människan, som
prästen “förbättrat“. I början af medeltiden, då kyrkan i
själfva verket framför allt var ett menageri, anställde man
på alla håll jakt efter de skönaste exemplaren af den “blonda
bestien“, — man “förbättrade“ t. ex. de förnäma
germanerna. Men huru såg efteråt en sådan “förbättrad“, i
kloster lockad german ut? Såsom en karrikatyr på människa,
såsom ett missfoster: han var blifven "syndare", han satt i
bur, man hade inspärrat honom emellan idel förskräckliga
begrepp . . . Där låg han nu, sjuk, bekymrad, uppretad
mot sig själf; full af hat emot drifterna till lifvet, full af
misstro mot allt som ännu var starkt och lyckligt. Kort
sagdt en “kristen“ . . . Fysiologiskt taladt: i kampen med
bestien kan framkallandet af sjuklighet vara enda medlet
till dess försvagande. Detta förstod kyrkan: hon förstörde
människan, hon försvagade henne, — men hon giorde an-
7 O 7 OJ
språk på att hafva “förbättrat“ henne . . .
3.
Tagom det andra fallet af den så kallade moralen,
fostrandet af en bestämd ras öch art. Det mest storartade
exempel härpå afgifver den indiska moralen, såsom “Manus
lag“ sanktionerad som religion. Här är den uppgiften
ställd att på en gång fostra icke mindre än fyra raser, en
af präster, en af krigare, en af köpmän och jordbrukare
och till sist en tjänande ras, Sudras. Tydligen äro vi här
icke längre bland djurtämjare: en hundra gånger mildare
och förnuftigare art människa är förutsättningen redan för
blotta koncipierandet af planen till en sådan fostring. Man
drar andan, då man från den kristna sjukhus- och
fängelseluften inträder i denna sundare, högre, vidare värld. Huru
armt är icke “nya testamentet" emot Manu, huru dåligt
luktar det icke! — Men äfven denna organisation behöfde
vara fruktansvärd, — icke denna gång i kampen med
bestien, utan med dennas motsatsbegrepp, den till uppfostring
odugliga människan, mischmaschmänniskan, Tschandala.
Och återigen ägde hon intet annat medel att göra henne
ofarlig, att göra henne svag, än att göra henne sjuk, —
det var kampen med den “stora mängden". Det gifves
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
