Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nyare svensk skönlitteratur och Credo - I. Arbeten af Jane Gernandt-Claine, K. E. Forsslund, Harold Gote, E. Idström., Märta Bolle, Mark Stern, Alma Cleve, Margareta, Aug. Lindholm, anmälda af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
talet af skrifvande ocli tryckande damer, enär hon råkat
få för sig, att lion skall bli litterär, och ej därför att hon
har något eget inombords, som oemotståndligt tränger sig
fram — det är ingenting att särskildt beundra och
kom-plimentera, äfven om damen i fråga skulle med flit och
ihärdighet arbeta sig till en korrekt aktningsvärd talang
och med åren förvärfva en större personlig lifserfarenhet,
än den lilla som man nu kan läsa sig till mellan raderna i
hennes båda böcker.
Om Märta Bolie, en annan Upsala-dam, hade strukit
den konstiga titeln “När Riddar Ulf suckar“ och allt hvad
som stod i samband med det där suckandet på Höögsborg
samt i afsevärd grad dragit i hop och genomarbetat boken,
så hade måhända den ärade författarinnan känt det, som
om hon måst offra sin fantasis käraste och fagraste
blomster, men det hela hade tagit sig mycket smakfullare och
naturligare ut. Som boken nu är, är den ganska
besynnerlig och har därtill en stark anstrykning af något
omedvetet komiskt, hvilket icke kan precis vara till fördel för
en bok, som har allvarliga syftemål.
Konstfärdigheten, hvarmed denna bok är skrifven, är,
strängt taget icke stor. Dock lyckas författarinnan vida
bättre än sin medprofessorska från Upsala, författarinnan
till “Eva Sten“, att göra sina personer lefvande och
konkreta. Hennes skildring af den fromma kvinliga enfalden
är ock onekligen ganska målande och åskådlig samt hållen
utan affektation och öfverdrift. Hade icke det där
romantiska elementet med sägner och suckande förfäder spökat
med i boken och förstört alltsammans, skulle man med ett
mera oblandadt nöje kunnat erkänna det sympatiska i den
välmenande bokens syfte och grundåskådning samt de
aktningsvärda litterära egenskaper, den onekligen besitter.
Professorskan Alma Cleves nutidsberättelse “Eva Sten“
åsyftar, hvad nästföljande bok med framgång gör, eller att,
för att låna en norsk recensentfras om en annan bok,“ hvila
på en allvarlig och kristlig grundton“, men liksom i hennes
broschyr i k vinno saksstriden har denna kristlighet en viss
bismak af affektation. Affektation är för öfrigt ett
dominerande drag i hela boken; en affektation att visa sig
beläst och grundlig, att synas ha djupsinnigt genomtänkt de
allra flesta andliga och sociala lifsspörsmål, om hvilka förf,
ovilkorligen vill ge sin mening tillkänna. Därför, om den
nyss behandlade boken var ett tämligen svagt verk af en
välmenande, naturligt och humanitärt tänkande och
kännande kvinna, är denna bok, som till sitt ämne är i viss
mån både en påminnelse och en kontrast till den förra,
snarare otäckt likt ett pretentiöst, men litterärt obetydligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
