Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nyare svensk skönlitteratur och Credo - II. V. Lindhé, anm. af Credo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
IL
Vilma Lindhé. Ragnhild. Roman.
Vi svenskar äro icke främmande för nödår. Det är endast
under den lyckligaste omvexling af torka och väta som vårt karga
land frambringar skördar något så när tillräckliga att fylla
inbyg-garnes blygsamt tilltagna lador.
Icke mindre kinkiga vilkor råder för våra skönlitterära marker.
Å dessa är det emellertid egentligen torkan som tar öfverhanden
— stundom till en sådan grad, att nätt och jemt sådana alster
som t. ex. Sisymbrium officinale och Cirsium acaule — i
öfver-sättning: »Fideikommissarien till Halleborg» och »Fru Hedvigs
dagbok» — med sina damfylda • små ruskor bjuda till att fröjda
den letande botanikem.
Men långt före barkekonungens dagar och långt innan vi
skymtat det Pultava, som heter »Under Salomos insegel»,
för-stodo vi att möta materiell och litterär hungersnöd. Vi ha lärt
att svälta och att aldrig förtvifla, lärt oss att lefva i hoppet om
bättre dar.
Och himlen är alltid nådig. Nederbörden och välsignelsen
på bådadera slaget af åkrar kommer alltid någon gång. Ett tu
tre träffade litteraturvännen på »Medusas hufvud» och »En
gammal historia». Hade vanligt regnvatten gjort tillfyllest här eller
hade det ökats till? Med blod och tårar? Här vaggade ju rågen
manshög och fagraste blåklint blommade rikt. Förtjust såg han
sig omkring efter flera alster med must och färg och fann då
oförtänkt »Ragnhild». Året dryper ju af fetma!
Boken är en äktenskapshistoria. Bernt Ögård, hotellvärd, och
Ragnhild, landtmansdottern, presenteras för läsaren i det ögonblick,
då de som äkta makar vid biöllopsmarschens toner träda ut ur
kyrkan i solljus och vårfägring. Bernt, fostrad å det stora hotellet
vid norska gränsen, är en rå natur, fullblodsegoist, men godmodig,
herremanslik och vacker. Den smula bildning han kunde skryta
af, »hade han fått helt och hållet utifrån — en af granna lappar
hopsydd dräkt, till hvilken bitarne tagits än här, än där, under
hans rörliga, utåtvända lif.» Ragnhild är vårfager, vek och
känslig, med en förfining, som kommit inifrån, genom återverkan af
ett godt hem. Då bruden tar afsked och den åldrade fadem så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
