Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sjuka själar, af Adolf Strömstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
läsning märker den sjuke, att han icke längre följer med
eller fattar hvad han läser, det skimlar för hans ögon, ‘orden
bli otydliga, en lätt svindel springer genom hjärnan, han
får en egenartad, sammandragande förnimmelse i
fingerspetsarna, allt detta åtföljdt af en obestämd ångest och oro
för “je ne sais quoi“, hvilken drifver honom ut på
promenaden eller i kamratlaget, där anfallet så småningom
förtonar. Denna snabba psykiska tröttnad med utkast till
ångestfärgade tvångsföreställningar kallas nevrasteni, en af
de vanligaste degenerativa sjukdomarna. I de allra flesta
fall botas det onda af sig själft, när examenstiden med sin
oro och sin ärelust är vorden ett minne, och samhället
mottager möjligen ännu en dugande kraft i arbetet för dess
lycka. Men det kan också hända, att sjukdomen —
möjligen med skiftad ham — gör besök på nytt, när vid
mog-nare år lifvets allvar och bekymmer rycka närmare, då
kampen för tillvaron blir hetare och dess utgång mera
oviss. Hos andra går nevrastenien tämligen snart öfver i
befryndade krämpor, eller den sjuke visar sig som ett
degener e scens ens äkta barn genom sin oförmåga att ta sig
fram i denna tillkrånglade värld bland de “normal es“
ovå-liga armbågar, eller genom sin motståndsbrist mot i egentlig
mening kroppsliga sjukdomar, kanske också genom
anläggandet af vissa egenheter, som bryta sällsamt af mot
sedvänjorna: han blir en särling, ett “original“. För en annan
skrifver hospitalsläkaren sista bladen i hans lifssaga.
»Det fins en flock
Af jordens barn, som i sin ungdom åldras
Och dö, förrn lifvets middagshöjd är nådd,
Skönt intet krigets våld dess bana stäckte.
Somt dräper lustigt lif, somt boklig id,
Somt nöts af slit, somt dör af trötthet bara,
Af sjukdom skördas somt och somt af vanvett
Och somt af vissna eller brustna hjärtan.
Ty detta är en sjukdom ock, som fäller
Långt fler .än som i ödets listor räknas;
Den skiftar form, och den har många namn.»
(Manfred).
Somliga visa under skoldagarna en märklig oförmåga
att tillägna sig vissa ämnesgrupper, ehuru de alldeles icke
ku un a i allmänhet anses undermåliga, utan möjligen
tvärtom visa mer än vanlig skicklighet att plocka frukter från
andra grenar af kunskapens träd. De äga måhända stor
musikalisk begåfning eller en utpräglad lust att lyssna ut
färgernas och formernas hemligheter, de främmande språken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
