Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sjuka själar, af Adolf Strömstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57 2
denna forskning ofta haft en viss böjelse att mynna nt i
en medelmåttans apoteos. Otellos svartsjuka och Romeos
kärlek äro sjuka yttringar af samma art som disktjufnad
och migrän. Det har sagts rent ut, att snillet är en nevros;
och det finnes åtminstone en stark röst, som vill häfda, att
diktandet af Faust, Jack uppsprättarens synder eller
upptäckten af en stor vetenskaplig tanke blott äro jämbördingar
med ett anfall af fallandesot. Det är otvifvelaktigt, att
härvidlag en öfverdrift är på väg att utbilda sig, mot
hvilken nog i sinom tid en jämkande reaktion väckes; men lika
väl måste man medge, att det ligger ett sanningselement i
dessa till ytterlighet drifna slutsatser.
Redan Aristoteles hade iakttagit, att “det finnes intet
stort snille utan sin tillsats af vansinne, “ och nutiden har
samlat talrika exempel på snillrika män och kvinnor, hos hvilka
denna tillsats varit i ögonen fallande. Muhammed, Cæsar,
Peter den store ledo af fallandesot; Luther hade sinnesvillor,
Heine drogs största delen af sitt lif med en
ryggmärgs-sjukdom, Musset och Poe dukade under för dryckenskap,
Runius, Lucidor, Lidner — för att nämna namn ur vår egen
konst — voro offer för samma last, Tegnér var periodvis
melankoliker och vårdades en tid på hospital, Almqvist var
excentrisk och Underlig, väl också hvad man kallat moralidiot,
och det var en stark misstanke om mordförsök, som till
sist gjorde honom biltog. Bland nu lefvande diktande och
bildande konstnärer i vårt land skulle man nog kunna hitta
en och annan, hvars snille drager i spann med någon
psykisk skavank; och äfven Svea Rikes kungakrönika från
den tiden, då den talade om snillen, har sitt stora
psykiatriska intresse. Men dessa exempel bevisa lika litet som de
många andra som framdragits, att snillet är liktydigt med
vansinne eller brott. “Man är ej snille, för det man är
galen. “ Och man kommer väl sanningen närmare, om man
med Moreau (de Tours) antager, att *de anlag, som göra
att en människa utmärker sig framför andra genom
ursprungligheten i sina tankar och sin uppfattning, genom
ytterligheten eller segheten i sina känslor, genom öfversvinligheten
i sin begåfning, flyta ur samma käUa af organiska
betingelser som de psykiska rubbningar, hvilkas skarpaste yttringar
äro vansinnet och idiotien. “ Ehuru väl äfven här torde finnas
en icke obetydlig prutmån.
I alla händelser är det nu säkert, att hos det stora
flertalet degenererade det alldeles icke är något
öfverflö-dande geni, som är det tydligaste symptomet. En icke
ovanlig företeelse bland den studerande ungdomen vid
läroverken och högskolorna är den jämförelsevis snabbt
inträdande tröttheten vid intellektuelt arbete. Efter några sidors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
