Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sjuka själar, af Adolf Strömstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
ovanliga tvångsföreställningar. Ur den mycket rika literatur,
som nnd er de sista årtiondena vällt fram angående dessa
intresseväckande psykiska spörsmål, må här några “fall“
omnämnas.
En grupp af sjuka gripes af besynnerliga, nästan alltid
med ångest parade sensationer vid vissa tillfällen, där de
lokala förhållandena tyckas vara den närmaste utlösande
orsaken. Äfven hos friska människor iakttagas vid vissa
situationer symptom af säkerligen besläktad natur. Om
man från ett högt torn tittar ned i marken, känner man
en egendomlig, nästan smärtsam spänning i synnerhet i
benens muskulatur och en bestämd, visst icke “lust att
störta sig utföre“, men en anande känsla af börjande
oförmåga att motstå en frestelse att göra det. Och man drar
sig med en krampartad ansträngning bort från den
fascinerande af grunden.
»Mer vill jag ej se;
Jag kan bli hufvudyr, få svindel, falla
ned hufvudstupa.»
Vissa människor gripas af ångest, hjärtklappning,
kallsvett, ofta vanmakt, om de under en promenad plötsligen
nå fram till ett torg eller en annan öppen plats; för andra
är en bred folktom gata nog för att framkalla ångesten.
Denna sjukdom eller snarare detta symptom liar man kallat
agorafobi, torgskräck, torgsvindel, och den kan antaga
vidunderliga former och proportioner.
Fru B. kan icke gå allena öfver ett stort torg eller en
bred gata utan att genast bli rof för en smärtsam ångest,
en underlig förskräckelse, darrning i hela kroppen. Ögonen
fyllas med tårar, hon börjar skrika, känner benen svikta
under sig, hon tycker sig vandra på rörliga stenar, eller
som om gatan vore mjuk, som om hon med hvarje steg
sjönk i lera. “Det går icke rundt“, säger hon, “och det
kännes icke som sjösjuka. Men jag är rädd!“ Hvad hon
är rädd för, kan hon icke förklara, “möjligen fruktar jag
en bråddöd, att jag skall få ett slaganfall eller en
hjärtför-lamning“. Hon inser mycket väl det oberättigade och
osannolika i sin fruktan, men kan icke göra sig fri från den.
Om hon håller sin lille gosse vid handen, känner hon
däremot intet obehag.
Det är för öfrigt en vanlig iakttagelse hos agorafober,
att litet nog kan hjälpa dem ur förlägenheten. Om de
hålla en käpp i handen eller om de gå bakom en vagn,
kan promenaden ofta försiggå ohindradt. En löjtnant, som
led af torgsvindel, så snart han var civilklädd, redde sig
mycket bra, när han höll handen på värjfästet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
