Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sjuka själar, af Adolf Strömstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
En form af fruktan, som tyckes vara torgskräcken
alldeles motsatt, men dock mycket ofta uppträder tillsammans
med denna liksom med andra psykiska oegentligheter, är
Haustr o fobien, trängselskräcken. Klaustrofoben är rädd
för att vara innestängd, han håller gärna fönster och dörrar
öppna, mången undviker järnvägsresor af fruktan för de
stängda waggonerna, somliga fasa för folksamlingar och
trängsel. Skulle de ändock trots alla försiktighetsmått
komma i dylika situationer,, gripas de af en ohygglig ångest,
som icke lämnar dem förrän de räddat sig ur den
bryd-samma belägenheten.
Hvem har icke under sitt lifs lopp måst göra
bekantskap med någon värdinna eller uppasserska, som gjort sitt
bästa att förstöra ens lycka och trefnad med en alldeles
för lidelsefull kärlek till — renligheten? Har hon icke blött
och skurat så snart hon kommit åt, och har icke damvippan
flaxat i hennes hand hvarje stund på dagen? Och hur
ofta har hon icke i lycksalig stolthet vittnat, att “i hennes’
hem skall man då inte kunna upptäcka ett damkorn." Denna
icke sällsporda mysofobi, smutsskräck, kan antaga äfven för
den därmed behäftade i hög grad pinsamma proportioner.
Den kan bli en stark ovilja att snudda vid föremål, som
kunna vara dammiga eller smutsade, och till sist är det en
allmän förskräckelse att komma i beröring med vissa ting,
utan att smutstanken träder särskildt i förgrunden. Franske
författare kalla detta senare, ofta långt drifna extrem
understundom crainte des contacts, beröringsfruktan. Ibland
omtalar den sjuke, att det är fruktan för förgiftning eller
smitta, som ligger till grund, ofta saknas en sådan
förklaring. En ung bondflicka inbillar sig, att en af gårdens
hundar varit i sällskap med en sjuk kamrat, och sluter häraf,
att han kan vara smittad af vattuskräck. I början undviker
hon hunden, sedermera fasar hon för allt som kan
förmodas hafva varit i beröring med honom. En dag hade
klädesstrecken blifvit undankastade i närheten af hundkojan,
och därefter vågar hon icke taga i hvarken repen eller de
därpå upphängda kläderna. Hon visar stor ovilja mot att
ömsa linne, och timvis kan hon gnida sina händer i
såp-lödder för att undanrödja hvarje spår af det farliga giftet
Gadelius har i sin monografi ett ypperligt och långt
framskridet fall ur sitt eget clientèle, hvilket författaren dock
af lätt insedda skäl förbjudit att här omnämna. Det
egendomliga vid dessa som vid nästan alla hithörande
själssjukdomar är, att den sjuke mycket väl inser det orimliga och
löjliga i sin fruktan och sin motvilja och därför plågas
oerhördt af sin oförmåga att “taga sitt förnuft till fånga".
Mycket plågsamma äro helt visst också de degenerativa
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
