Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - En kärleksroman från det gamla Alexandria (P. Loys, Aphrodite), af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o6
Plötsligt hördes ett skri, som upprepades af hundratusende munnar!
Aphrodite!
Aphrodite!
En åska af skri bröt lös. Ett helt folks entusiastiska glädje gaf sig
luft i ett obeskrifligt lättnadens rop vid foten af fyrtornets murar.
Och hela menniskomassan, som trängdes på kajen, kastade sig våldsamt
öfver på ön. klättrade upp för klipporna, steg upp på husen, på signalmasterna,
på fästningstornen. Ön var fyld, öfverfyld, men nya skaror strömmade
alltjemt till liksom en flod som går öfver sina bräddar, så att från den branta
klippan hela leder af människor störtade ned i hafvet.
Chrysis hade blifvit synlig genom östra porten på det reda fyrtornets
första terrass. Hon var naken som gudinnan och med båda händerna höll hon
i kanterna af sin skarlakansröda slöja, som vinden lyfte mot himmelen, och
i högra hnnden hade hon spegeln, i hvilken återspeglade sig den sjunkande
solen.
Långsamt, med böjdt hufvud, med en rörelse af oändlig grace och
majestät, steg hon upp för den yttre trappen, hvilken spiralformigt slingrade sig
kring det höga, rosenröda tornet. En eld brände i hennes halfslutna ögon.
Aftonrodnaden kom perlhalsbandet att lysa som rubiner. Hon skred framåt
och i detta hennes lifs stoltaste ögonblick strålade hennes hud i köttets
praktfullaste färger, i blod, i eld, i blåglänsande karmin, i sammetsrödt, i skär rosa,
och följande fyrtornets purpurväggar försvann hon mot himmelen.»
Så hade kurtisanen Chrysis ett ögonblick för Alexandrias
be-J O
folkning strålat som sjelfva Aphrodite. Nästa morgon tömde hon
i fängelset giftbägaren. Men Demetrios formade i cellen efter
hennes döda kropp en skiss i lera till en staty öfver det eviga lifvet.
Och ännu ett år derefter arbetade han derpå i marmor.
Så lyder berättelsen. Den är så grekisk, som en noggrann
kännedom om tidens literatur och seder kan göra en bok. Men
det är en gammal sanning att äfven i historisk drägt speglar
skalden sin egen tid och så är der kanske ej så litet af våra dagars
Pariserlif här i grekisk förklädnad. Det romantiska i karaktererna,
det heta och feberartade i skildringen, som är ett särmärke för
vår tid, torde strax falla i ögonen.
Johan Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
