Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
det liade icke behöfts mer för att det skulle gå lätt och
lugnt både med förlofning och bröllop.
Så synnerligen muntert hade det nu icke varit, ty allt
hade egt rum inom kretsen af de intimaste släktingarne
— det var ju där lilla Jacqueline framdeles var kallad att
lefva. M:me de Saint-Aymour tålde icke ens att höra
namnet på de familjer, som af böjt sonens frieri, och
betraktade festligheterna som ett utvaldt tillfälle att visa dem
sitt förakt. Man behöfde hvarken de Rivierres, de
Mon-thieux’ eller de Nesles, de satte aldrig sin fot på La
Sa-vanne och fingo blott då och då se en skymt af den
nygifta i hennes vagnshörn. Hon åkte efter ett par präktiga
bruna hästar, ibland helt ensam, ibland med tanterna eller
mannen vid sin sida, meii alltid med en ståtlig mulatt
bredvid negern på kuskbocken. Hon slog upp ögonen nu
och såg på folk med en kort, kall blick, hon visste,
hvar-för ingen umgicks med dem, kände stickningen af alla smil
i ryggen, men satt, som om hon sväljt en eldgaffel.
Någon gång — när det var en herre, som helsade — rodnade
hon bak flor och fräknar och sänkte ögonhåren och
frågade tant Désirée, hvad han hette, då det var tant
Dési-rée, som satt bredvid henne, eljest yttrade hon ingenting,
och det var svårt att få veta,.hvad hon tänkte, påstod
åtminstone M:me de Chastenay. Hon hade henne inte
riktigt kla/ för sig, kom bara ihåg den rödlufviga lilla ungen
och Johannes Döparen ibland och undrade: är detta
densamma? . . . Det skall, vara kalla stengolf och böner och
fasta och oregelbundna verb i alla tempi och modi, som
kunna få en sådan makt med naturen. Sannerligen såg
hon inte ut, den lilla Jacqueline, som om hon haft hela
klosterordningen i nacken, och de där ljusgula ögonfran
sarne föllo som en förlåt mellan henne och världens ondska.
Men hvad var det för en mun hon hade — lång, smal,
rak (efter Simsarne, alla Bonnevalar hade haft fulla,
yppiga läppar) och med ett uttryck som om den gömt på
något, godt eller ondt, det var inte så lätt att säga, bara
att det var förborgadt. . . Hvar söndag gick hon i
mes-san med tant Avie-Henriette och mannen och sade
ingenting, fälde blott ögonlocken, om .han smög sig till att fånga
flugor. De erbjödo ett exempel på den allra fullkomligaste
endräkt, de båda, och lilla Jacqueline kom till och med
öf ve rens med sin svärmor, hvilket icke var allom gifvetr
men det märkvärdigaste var ändå, att den gamla damen
icke fick vänta så länge, innan hon kunde gå och stoppa
rupiesedlar in i de allra krångligaste gömmor med tanken
på en kommande liten de Saint-Aymour. Undret hade
skett, de hade hopp, mer än hopp, en visshet, och de lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
