Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Han är svart eller Moren i Venedig, novell af Jane Claine, f. Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
643
önskade sig alla dertill, de strålade, men när M:me dc
Cha-stenay förkunnade den glada nyheten ute i sina kretsar,
var det icke en, som icke fick sig ett godt skratt. Löjet
hade slagit som en ring omkring dem alla på La Savanne,
man kom hvarken ut eller in, och allt som hände dem var
tokigt bara, galet i sig sjelft och ännu galnare, när det
blef utspridt. Berättade inte hela Port Louis, att unga
M:me de Saint-Aymour varit ensam ute och åkt i hällregn,
att vagnen blåst, rent af blåst, ner i bäcken vid Moka,
som svält upp, förstås, till en störtflod, att mulatten kastat
sig från kuskbocken och fått fatt på henne, hindrat henne
från att gå till botten rakt och kommit bärande med henne
— folk hade sett det! — hon satt på hans arm och hade
knäppt båda händerna om halsen på honom. Inte ens
hälften var sant i den historien, det kunde Désirée de
Cha-stenay bedyra — vagnen hade vält bara och betjenten hade
hoppat ner och sett efter, om hans unga matmor tagit
skada, men hvad hon icke brydde sig om att tala om, var
att lilla Jacqueline efter hvad det tycktes fått en lätt
kon-tusion åt hufvudet och jemt klagade öfver att det värkte,
hvilket förorsakade en formlig uppståndelse på La Savanne.
Hon skulle ju kunna gjort sig våldsamt illa, skulle kanske . .
man vågade inte tänka den tanken till slut, men man bar
henne på sina händer, man försökte alla medel, och det
visade sig, att betjenten, mulatten — han hette Charles —
besatt en ganska märklig förmåga att lugna henne på
hyp-notisk väg. Han var ett slags magnetisör, eller hvad det
nu skulle kallas, och hade rätt egna ögon, när man nu
fäste sig vid det — verkligen en besynnerlig,
genomträngande blick; man kom att tänka på förborgade ting, på
de färgades hexeri och hemliga samfund, allt detta kuckel
och trolleri, som. .. men hon var visst inte vidskeplig,
M:me de Chastenay, hon ville just se den, som kunde
påstå något dylikt, det var icke med henne som med Avie
de Saint-Aymour — — Stackars Avie började känna ett
slags bäfvan för den där mulatten, och det var icke fritt
att icke också Isaure. . . Man fann knapt ord för det;
man talade om det med skrämd röst, när man träffades,
för så vidt man vågade tala . . väggarne ha öron, man är
aldrig nog försiktig i ett hus, där det fins tjenstfolk af
kulör... Hvem visste, om de icke vore med i någon
svartkonstförening allesamman och kunde snappa upp en
mening här och där och vända den afvigt och tro, att
man stämplade mot dem, och så kanhända talla pa den
tanken att hämnas med signerier eller annat otyg — gitt
kanske, någon ört i maten, som tog lifvet af en, utan att
det någonsin kunde upptäckas hur. De gamla damerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
