Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Vår tids nervositet, af Albert Eulenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
klaras, som »degenererade», »urartade». Det sjukliga i
reaktionen yttrar sig på ena sidan däri, att redan minimala
retningar, hvilka vanligen »förbli under nivån», utgöra en källa
till märkbara och till och med starka retelseverkningar —
alltså till företeelsen; förhöjd retlighet; å andra sidan i den
hastigt afmattande bortdöende verkan af starkare retelser efter
en ursprunglig flyktig retning — således företeelsen:
afmatt-ning, »retlig svaghet». En begåfvad psykiater, professor
Arndt i Greifswald, har sökt återföra dessa förhållanden till
en enkel, lättfattlig formel. Han har sammanfattat grundlagen
för allt normalt, sundt lif hos organiska väsen inom växt- och
djurriket, »den biologiska grundlagen», i den enkla formeln,
att »små retelser upptända lifsverksamheten, medelstarka
befordra den, starka hämma den, och de allra starkaste
upp-häfva den». För normala, sunda genomsnittsväsen med
medelmåttig retlighet och motståndskraft gäller således denna
»grundlag»; men den gäller icke för de utom (vare sig öfver eller under)
normen stående, sjukliga individerna. Här kommer snarare till
användning en modifikation af den lag, som vi från
djurfysiologien känna under namnet »den Ritter-Valliska lagen,
om bortdöende nerver», såsom man ursprungligen på
experi-mentel väg iakttagit på nerver, som genom afskärning eller
på annat sätt blifvit skilda från sitt centralorgan. Sådana
nerver råka nämligen först i ett från centrum till periferin
fortgående tillstånd af förhöjd retlighet, som därpå småningom
sjunker ned till ett fullständigt bortdöende, och detta är ett
förhållande, som utan tvifvel erbjuder en till jämförelse
utfordrande analogi med den stegrade retligheten och
utmattningen, den »retliga svagheten» hos sjukliga individer.
Man brukar för att beteckna dylika nervösa
sjuklighets-tillstånd med förkärlek använda det för ungefär tjugu år sedan
af den amerikanska nervläkaren Beard i omlopp satta uttrycket
»nevrasteni» (ordagrant: nervsvaghet), ehuru detta uttryck icke
tyckes vara synnerligen lyckligt valdt, då namnet ensidigt
framhåller endast svaghetens fenomen, men icke det lika
viktiga fenomenet: stegrad retlighet. Under mångahanda andra
namn löper för öfrigt omkring här i världen »nervsvaghetens»
otaliga bärare och offer. De befinna sig bland elitkåren af
»de problematiska naturer», öm hvilka Goethes oöfverträffliga
definition säger: att de »icke äro vuxna för något läge i lifvet
och att intet tillfredsställer dem». De utgöra hufvudstyrkan
af de af en framstående psykiater J. L. Koch karaktäriserade
»psykopatiska undervärden», som enligt Koch »representera
de allra vanligaste nervlidandena i våra dagar och som påtrycka
vår tid en särskild prägel». Hit höra otaliga, som dukat
under för existenskampens stormar och bekymmer, »förfelade»,
»strandade» existenser, otaliga »skelett i hemmet». Från hyddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
