Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Vår tids nervositet, af Albert Eulenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
665
genom hela växt- och djurserien och måste väl
hufvudsakli-gen återföras till tidtals ogynsammare yttre förhållanden,
som för individen försvåra hans själfhäfdande, försvaga hans
lifsenergi och påtvinga honom helt andra, af oss som
sjukliga betecknade reaktionssätt gent emot yttervärlden. Ty
»sjukdom» är blott ett lif under förändrade vilkor, en under
främmande, ofta skadliga yttre förhållanden försiggående
abnorm reaktion hos organismen; och »nervsjukdom» alltså i denna
betydelse den abnorma reaktionsformen för det genom de
yttre förhållandena försvagade och skadade nervsystemet.
Men till urartning öfvergår denna, när det visar sig att den
fortskrider icke blott hos de enskilda individerna, utan ock
hos de efter hvarandra i tiden följande individerna och
generationerna. Spåren af sådan »urartning» tror man sig
kunna uppvisa i en stor mängd medfödda eller tidigt
framträdande fysiska och psykiska kännetecken (stigmata,
dege-nerationstecken). Vi tala i sådana fall om en — efter
graden af generation mer eller mindre svår — ärftlig belastning,
som påfallande yttrar sig just i den väsentligt stegrade
dispositionen för nervsjukdomar, liksom äfven i dessa sjukdomars
egendomliga färgläggning och förlopp.
Visserligen stöta vi därmed på en teoretisk svårighet, som
knappt kan kringgås. Fakta tvinga oss vanligen till den
slutsatsen, att det åtminstone till stor del är de af förfäderna under
lifsti-den förvärfvade svagheter och skador, deras ärr i striden med
yttervärlden så att säga, som öfvergå på de efterkommande och
ärftligt belasta dessa i angifna bemärkelse. Men denna slutsats strider
mot en sakligt väl motiverad, från en betydande sida uppstäld
och försvarad vetenskaplig hypotes. Denna hypotes, hvarom
ännu strides mycket och lifligt, är förbunden med namnet på
en framstående zoolog, Weismann i Freiburg. Det är den
»Weismanska teorien» om frösubstansens (fröplasmats)
kontinuitet. Enligt denna åsigt finnas i de befruktade fröcellernas
frösubstans de element, som bestämma det kommande
väsendet, redan färdigbildade och öfvergå vid hvarje »modercellens»
delning i likartade »dotterceller» oförändradt på dessa. Det
förefinnes således en kontinuerlig öfverföring af frösubstansen
genom de på hvarandra följande generationerna. Ett
väsentligt förändrande inflytande af från föräldrarnas sida med hänsyn
till de under lifstiden förvärfvade modifikationerna tyckes
enligt denna lära strängt taget vara uteslutet; på sin höjd
skulle man enligt Weismann få antaga, att de inverkande
yttre potenserna i samband med modifikationerna hos
bäraren af frösubstansen äfven direkt förändra och omgestalta
denna substans — ett antagande, som dock i alla händelser
möter icke ringa svårigheter. Vi vilja icke tilltro oss att pa
något sätt ingripa i denna teoretiska strid, men vi måste från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
