Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - »Stänk och flikar», Gustaf Frödings nya diktsamling, anm. af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692
»Och hofmansversar stiga fram och buga,
hur välskt och sirligt är ej allting skrifvet,
jag tror dem icke, dessa rim de ljuga,
de bringa sist mitt samvete om lifvet.»
Hvad som så frappant skiljer Frödings senaste
diktsamling från de båda föregående, antydas redan i de ofvan
citerade raderna, hvilka återfinnas i poemet “Nyköpings
gästabud“. Diktaren har icke kunnat frigöra sig från ett
pinsamt medvetande, att han icke gifvit sig hel och hållen
i sin föregående lyrik, blottat hela sitt temperaments
skiftande rikedom af positivt och negativt betonade känslor;
han har instinktivt känt, att publiken därur bildat sig en
ofullständig uppfattning af hans individualitet, att profilen
tecknar sig för svag mot “Guitarr och Dragharmonikas“
och “Nya Dikters“ bakgrund. För svag och måhända en
smula för konventionelt indifferent! Hans konstnärssamvete
har gjort revolt mot hvarje ifrågasatt hänsynstagande till
den breda publikens kälkborgerlighet; han har vetat med
sig, att tonbruset af de stormar, som dragit genom hans
själ, icke låter inprässa sig i dragharmonikans muntra låt
eller guitarrens svärmiska vemod, men att det kräfde
starkare uttryck, fylligare instrumentering — hela orkestern
från violinens skärande förtviflan till de lössläppta
lidelsernas galna trumpetsmatter. Allt detta — och därför äger
han mod att mana:
»Så gån härut, I hertigar af meter
och riddare af rim, jag löser bandet,
och riden ut att göra mig förtreter
och föra ofog öfver hela landet!»
Det finnes alltså mycket i “Stänk och Flikar“, som
har karaktären af bekännelse, af bikt. Jag tänker
därvidlag främst på afdelningen Bohemiska vers och specielt
dikten “Flickan i ögat“. Icke som om denna i rent
konstnärligt hänseende skulle stå hors de concours, men dess klang
af bikt är så äkta, dess svårmod så djupt och kändt, som
vi sällan möta i sekelskymningens koketterande rimlek.
»Jag är en grop med utbrändt kol
af innebrända lustar,
jag pustar eld med alkohol,
det flammar, när jag pustar.»
Med alkohol! Ja, jag vet mången, som stött sig på
denna oförbehållsamma -— brutalt oförbehållsamma, om ni så
vill —- bekännelse. Det är, gudbevars, inte fint nog! Sina
sexuella förvillelser får man smycka ut bäst man gitter,
sina nevrasteniska symptom får man amplifiera i diktens
symboler och föra sjukjournaler öfver sin psykiska malaise,
åt hvilka fackmannen ler ett bredt löje, helst om man låter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
