Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - »Stänk och flikar», Gustaf Frödings nya diktsamling, anm. af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
694
Det kan en väl önska, men djäflar anamma
det gör väl detsamma,
en föds och föröds, tills en dör.
Till gården hör husan och katten och kusken,
men slusken, men slusken
och tjufven är jämt utanför.»
Men Gustaf Fröding skulle icke vara den borne skald
han är, om ej i hans diktnings väf, bredvid biktens trådar,
jämväl löpte andra — drömmens ljusare inslag. Hela sista
afdelningen i samlingen bär ock det betecknande namnet
Drömvers. Hit skulle jag äfven — af skäl som nedan
skola angifvas — vilja hänföra den dikt, mot hvars klimax
lagen lyft sin brutala yxhammare till slag.
Fröding drömmer — och öfver hans drömmar
glimmar stjärnan som lyser vägen till Ariens land. Mot detta
land dragas hans blickar, det ter sig för honom i idealets
ljus, dit trår hans längtan. Ty där, i Ariens soliga rike,
ser han förverkligad sin dröm om ett friare, ädlare släkte,
hvars lif ej klafbindes af trångsynta lagar, hvars dådkraft
ej förlamas af syndaskuld och ångerns börda — sin dröm om
»ett naket folk, för stolt för ok,
för rent för dräkternas skökodok.
Men innan jorden kan styra “hem till Edens land“,
innan Befriaren kan draga genom de dödas stad och den
heliga graf återvinnas — dessförinnan måste ske en
genomgripande revision af de moraliska värdeenheter, som
gälla för dagens mänsklighet. Framförallt måste vi lära
oss inse, att det nakna i och för sig är rent och kyskt, att
driftlifvets bud äro heliga såsom den enda fysiska
grundval, på hvilken en sund psyke kan byggas.
Ut från denna synpunkt har Fröding, synes det mig,
skrifvit “En morgondröm“. Och ser man dikten i denna
belysning, torde det endast vara pryderiet förbehållet att
kunna uppvädra något “osedligt“ däri. Det naturliga är
också det kyska — två människobarn mötas i hela
fullheten af sin kärlekstrånande ungdom; de hänge sig åt
hvar-andra -— och detta är, för att citera ett stäf ur praktisk
bondvisdom, både “folkeligt och brukeligt“. Hvarför skulle
diktaren tvingas att afbryta sin syn i det ögonblick den
når fram till en situation, inför hvilken en asketiskt fostrad,
ohellenisk moral varnande lyfter pekfingret? Härmed vill
jag dock icke hafva fastslaget, att ej de åtalade sidorna
saklöst kunnat lemnats ute eller åtminstone gifvits i annan
form. Men detta, endast därför att de ej synas mig äga
rent konstnärlig kraft att bära uppe det djärfva
ämnesvalet.
Det är alltså blott hinsidan en revision af de gängse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
