Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Är kärleken patologisk?, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^97
Schopenhauer — ursprungligen intet annat än könsinstinkten,
»som syftat på en ändlös rad af generationer», och förirrade
sig småningom till sexuel urartnings brottsliga excesser och
en platonisk sentimentalitets visserligen oförargliga, men
ändock patologiska känslor. Båda fenomenserierna uppvisa
samma förvandling af kärlekens naturliga ändamål, släktets
fortplantning, till förmån för andra ändamål för en öfverförfinad
kultur. Men äfven utan att fasthålla vid de yttersta
konsekvenserna, måste vi erkänna, att kärleken är för oss något
oändligt mycket mer kompliceradt än det enkla sinliga
fenomenet. Kärlekens andliga element, som djuren alls icke eller
ytterst obetydligt känna, har vuxit ut till en oerhörd styrka,
och vi skulle nog visligen draga oss för att beteckna den
blotta brånaden hos den väckta könsdriften mellan man och
kvinna som kärlek. Kärleken betecknar för os» något
upp-höjdt och ädelt. Bisaken har utvecklat sig till hufvudsak, det
umbärliga till det nödvändiga. Kärleken betecknar för oss
en själsåtra och under den blomsterprakt, som de
andliga förhållandena brokigt väfva in inom ramen af de fysiska
grundfakta, döljas dessa senare för oss, såsom den blommande
rosens kronblad med sin förgängliga doft och glans undandraga
för blicken pistillen som döljer fröämnet.
Från den sålunda intagna ståndpunkten, som icke torde
kunna mötas af några invändningar, erhåller frågan ett annat
utseende; och det gäller nu att utgrunda, om kärlek i denna
psykiskt förädlade betydelse är hälsa eller sjukdom. Innan
vi afgöra det, behöfves en förklaring. Med sjuka förstår jag
icke här klinikernas och sjukhusens patienter, öfver hufvud
taget icke dem som äro angripna af någon akut eller kronisk
sjukdom, utan sådana — och af det slaget fins det många —
hvilka sakna hvardagssjälarnas grofva förnöjsamhet och
intetsägande jämvigt och hvilka äro tillräckligt fint organiserade
för att afficieras af vibrationerna i den omgifvande andliga
atmosferen och att förnimma nutidens karaktäristiska olust och
gråa ovisshet: de nevrasteniska och alla, för hvilka lifvet är mer
beroende af hjärnans funktionerande än af hjärta och mage.
De äro icke normala och därför icke häller friska. Friska äro
de, som alltid ha god aptit, smälta maten lätt och ha god
sömn. Men hvad är också kärleken för dem? Icke ens sa
mycket som för herden hos Göthe:
»Ein Mädchen konnt’ ihn fassen:
Da war der Tropf verlassen,
Fort Appetit und Schlaf!
Nun, da sie ihn genommen,
Ist Alles wiederkommen,
Durst, Appetit und Schlaf».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
