Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7i3
sin dans — det vill säga i Vintersagan, påminte hennes
yttre mest om en engelsk jultidnings vackra flicka — så
tyckes tyvärr, all, poesi och stämning sitta, så att säga,
endast på ytan. Äfven i Lycko-Pers resa kunde man se, huru
litet verklig poesi och omedelbar stämning kunde sämjas med
frkn G. Hennes stämma är ock på det hela bra entonig
och mjäkig, och hon skattar alldeles uppenbart åt det
små-näpna och tillgjordt fina och söta, som har tyvärr alldeles
för hög kurs hos en del af publiken och som låtit
åtskilliga små nätta fröknar före henne stelua i manér och
stanna i en utveckling, som om än inte af ovanligare
lof-vande art dock alltid borde kunnat föra till något mera.
Att fröken Lundeqvist, trots allt på rollen nedlagdt
arbete, icke var hvad Paulina skall vara, var knappast
hennes fel, då hon ju alldeles saknar den pondus, den bredd
och det humör som rollen kräfver. Paulina är munvig och
slagfärdig, men icke näbbig, hvilket frkn L. allt som oftast
var. Dessutom gaf hon i några scener Paulina en viss
sentimental anstrykning, som absolut inte får vidlåda denna
djärfva kraftiga natur. Mopsa, d. v. ‘s. frkn Borgström i
svart peruk, var uppenbarligen inte alls vid godt humör,
det trakterade henne nog inte just att göra den obetydliga
rollen och att få “hoppa balett“.
Hr Svennbergs Leontes var ett godt och samvetsgrant
arbete, utan att höja sig till någon prestation af
verklig-rang. Till det yttre var hans Leontes en ståtlig gestalt
och masken ypperlig. Förträfflig var hr Eliasson som
spetsbofven Autolykus. Han hade lyckats att i en för sig
mindre vanlig grad både i rollens anläggning och i allt sitt spel
inlägga både bredd och energi, saft och godt humör. Med
all sin intelligens och begåfning har eljest denne
skådespelare, som är en af det Ranftska sällskapets stödjespelare
och redan tillhör de af publik och kritik ganska högt
uppburna artisternas leder, en viss benägenhet att göra sina
roller något enahanda, något för torra och säfliga, en
benägenhet som lätteligen kan öfvergå till manér. Därför
var det dubbelt glädjande att se hans Autolykus. Hr de
Vahl som Florizel hade visserligen bra mycket mer värme
och verklig känsla än Perdita, men för öfrigt kan man
näppeligen ej karakterisera det hela annat än som ett
akt-ningsvärdt försök. Hrr Engelbrecht och G. Ranft voro
kanske de som redde sig bäst såväl ‘med kostymerna, som
med versen. Den förre gjorde sina scener i fjärde
akten med god verkan, och den senare sade sina ord i
andra aktens tredje scen med en rörande och från det
hållet tämligen oväntad känslighet. Hr Sternyall, hvars
“gubbar“ under senare år nästan samtliga varit för mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
